måndag 1 januari 2018

Denna blogg har upphört.

Mitt bloggande finns från och med 1 januari 2018 här på Nydahls kustvandringar. Denna blogg har upphört men ligger kvar som arkiv. Är det något du undrar över kan du nå mig på thomas.nydahl@gmail.com



söndag 31 december 2017

Mellan nyårsafton 2017 och 1 januari 2018

Foto: Astrid Nydahl

Då var det slut med Nydahls Occident

Den 19 september 2010 öppnade jag bloggen efter en tillfällig stängning. Den hette då Vaka över ensamheten, men jag återgick snart till ursprungsnamnet, som den alltså behållit fram till idag. Bloggen hade då funnits sedan sju år tillbaka. Inspirerad av en kollega kastade jag mig ut i bloggandet inför arbetet med min första bok om den portugisiska fadomusiken, den kom 2004.

Mycket har förändrats sedan dess. I mitt eget liv. I familjen. I vårt arma land. I vår brinnande värld. 

Jag har gjort många utflykter bort från litteraturen och kulturen i stort. Mitt förakt för politikerklassen till trots har jag skrivit (alltför mycket) om politik, både i konkret betydelse som maktutövning och i allmän betydelse som ideologi-byggen och materiella tillstånd i stort och smått. 

Jag har också ägnat (alltför mycket) kraft åt att belysa och upplysa i frågor som har med multi-kultimytologi, islam/islamism, terrorism, minoritetssituationer kontra majoriteter, små nationer kontra supermakter... med mera att göra. 

Men jag har framför allt skrivit om den litteraturen som inte ägnas många rader i landets massmedier och den kultur som inte blinkar i neon eller mullrar i betongväggarna. 

Min nya blogg öppnar i natt, när klockan slår 00.00 och den 1 januari 2018 har börjat. Du hittar den här. Hjärtligt välkommen också dit.

lördag 30 december 2017

Feghet och undfallenhet, en återblick på 1941

Årets sista besök på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Jag hävdar sedan länge att vi lever i en förkrigstid. Med det menar jag tiden före ett större krig i vår del av världen. Hur detta krig kommer att gestalta sig är det ingen som vet. Men ingen behöver heller skrivas på näsan vilka faktorer som pekar fram mot ett sådant krig.

Årets sista lördag vill jag ta chansen att citera en klok svensk författare. Jag menar att vår svenska riksdag mest varje dag visar hur inkompetent den är. Den förmår inte hantera tidens brinnande problem. Ändå har den ett troget fotfolk. En förkrossande majoritet av svenskarna går till valurnorna och de kommer så att göra också 2018. Trots omfattande insikt om dess inkompetens kommer den att väcka valboskapen till liv.

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:
De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.
Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation. 
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.