torsdag 23 november 2017

Polen och "den vita makten"

Foto: Astrid Nydahl
Polen igen alltså. Det gick bra många år då jag betraktade Polen som ett föredömligt post-kommunistiskt land. Landet har en intellektuell elit som bara förtjänar respekt. En rad författare i olika genrer har under hela mitt vuxna liv funnits här hemma, flera av dem - som Adam Michnik, Adam Zagajewski, Olga Tokarczuk, Czeslaw Milosz och andra, tidigare verksamma eller nu levande, läser jag alltjämt. Jag hade betraktat mitt liv som fattigare utan dessa polacker. Och den rörelse som slutligen krossade diktaturen, Solidaritet, är väl ett av de märkligaste och mäktigaste fenomenen i europeisk efterkrigspolitik.
Det ser annorlunda ut nu. Jag ger inte fem öre för den polska regim som inskränker yttrande- och tryckfriheten och jag uppfattar dess katolska nationalromantik som djupt obehaglig.
Författaren Artur Szulc, aktuell med boken Polens historia (Historiska media), skrev tidigare i veckan en mycket intressant understreckare utifrån den marsch som på landets nationaldag gick genom huvudstaden. Marschen tycks vara ett glädjens fenomen bland många jag läser. Själv ryser jag inför dessa massmanifestationer och anser att de måste analyseras med största allvar.
 Szulc:
Bilderna som för en dryg vecka sedan kablades ut i världen från Warszawas gator visade ett hav av tiotusentals människor med rödvita polska flaggor. I folkmassan förekom också flaggor med vit makt-symboler, som keltiska kors och Nationalradikala lägrets flagga med en vit arm som håller ett svärd mot en grön bakgrund. Stora banderoller med rasistiska budskap visades upp: ”Rent blod, nyktert medvetande” och ”Europa ska vara vitt eller avfolkat”. 
Nyheten om vad som pågått under den så kallade självständighetsmarschen i Polens huvudstad väckte reaktioner såväl i som utanför landets gränser och uppfattades som ännu ett bevis på att nationalistiska och illiberala rörelser växer i styrka i Polen. Ända sedan det social­konservativa partiet Lag och rättvisa vann valet hösten 2015 har regeringen fört en politik riktad mot vad man beskrivit som postkommunistiska kvarlevor, osunda ­liberala tendenser samt opatriotisk kultur och historieskrivning.
Avslutningsvis skriver han:
Lag och rättvisas väljare är inte högerextrema sympatisörer men de betraktar partiet som värnare av polsk heder, nationella trygghet och oberoende. Löften om social rättvisa och ordning och reda faller många i smaken. Den nuvarande polska regeringens nationalistiska retorik och socialkonservativa politik kan således betraktas som katalysatorer för utvecklingen. De mest högerextrema inslagen i årets självständighetsmarsch har möts av fördömanden från konservativa kretsar och opinionsbildare samt även president Andrzej Duda. Ett mer entydigt avståndstagande till en marsch arrangerad av radikala nationalister har dock uteblivit och det är nog trots allt ingen slump.
I DN idag finns det ett reportage i samma ämne, och nog märker man genast hur det polska judehatet åter formuleras på gator och torg. Det betraktar jag som det kanske allra mest bekymmersamma:
Runt 60.000 deltog, enligt polisen. Men vad som fastnade på mångas näthinnor var mindre vackert: rasistiska slagord om ett ”Ett rent Polen, ett vitt Polen”, nazisthälsningar och inbjudna högerextremister från hela Europa. 
På TVP tillfrågades en man i folkmassan om varför han marscherade. 
– För att ta ifrån judarna makten, var hans svar.
Och:
Inget land har lidit mer under nazismen än Polen. Ungefär sex miljoner invånare dödades under kriget och den tyska ockupationen, däribland över 90 procent av landets judar. Hur kan högerextremister och antisemiter marschera år 2017 i ett land med den historien? 
– En anledning är att unga polacker inte kan sin historia särskilt bra, säger Anna Tatar från organisationen Nigdy Wiecej (”Aldrig mer”) som kartlägger rasism och högerextremism i Polen.Debatten om den polska befolkningens roll i nazisternas judeutrotning är som alltid känslig, och PIS-regeringen har anklagats för att sopa obehagliga sanningar under mattan. Bland annat har den kommit med ett lagförslag som gör det kriminellt att hävda att några polacker över huvud taget samarbetade med nazisterna eller medverkade till Förintelsen. 


Bojkottpopen får mothugg av Morrissey och Nick Cave

Det finns en rörelse inom popkulturen som sliter dag och natt för att vi ska ansluta oss till en kulturbojkott av Israel. Nu är två artister aktuella med mothugg. Morrissey har två Israelanknutna sånger på sitt nya album, en heter kort och gott Israel, den andra The Girl from Tel AvivWho Wouldn´t Kneel (lyssna till båda texterna, det är de värda):






Den andre artister är Nick Cave som fått en skjuts av bojkottrörelsen; han gör precis tvärtom och spelar i Tel Aviv (se en gripande video från konserten, där han står sjungande i publiken som rent fysiskt närmar sig honom, längst ner i denna bloggpost). Så här skriver City Journal om det:
Nick Cave, the brooding Australian poet and original Goth rocker, performed in Tel Aviv this week in what he described as active opposition to the campaign to boycott Israel. Calls to join the Boycott, Divestment, Sanctions (BDS) movement against Israel annoyed Cave, who saw it as a crusade to “censor and silence musicians.” Not signing the boycott wasn’t enough, he decided; he wanted to play an Israeli venue, to spite the boycott’s self-righteous, politically correct organizers. “So really,” explained Cave, “you could say in a way that the BDS made me play Israel.”  
The same week that Cave thumbed his nose at prominent anti-Israel campaigners Roger Waters (of Pink Floyd) and avant-garde producer Brian Eno (of Roxy Music), famed misanthropic emo-rock idol Morrissey told a German journalist that he “loves” Tel Aviv. Calling the boycott “absurd and narrow-minded,” Morrissey added that “being politically correct is incorrect. . . . It means forbidding freedom of speech. That’s how the BDS movement sounds to me.” The last track, "Israel," on Morrissey’s new album, is an anthem to identity and difference in the face of hatred. “In other climes they bitch and whine/Just because you’re not like them/Israel, Israel” croons Morrissey. “The sky is dark for many others/They want it dark for you as well/Israel, Israel,” he sings, skewering the hypocrisy of BDS campaigners who focus on every Israeli fault while ignoring the Middle East’s massive human rights abuses.



onsdag 22 november 2017

Sexmissbruk och sexövergrepp och bortom...

Foto: Astrid Nydahl
När jag ser att gangstern Mladic dömts till livstids fängelse för folkmord är det förstås en lättnad. Jag har bara två invändningar: domen kommer alldeles för sent och Mladic är för gammal för att hinna lida av domen. Man bör påminna om att ett betydande inslag i hans folkmordsgärning var av annat slag. Det lät offren leva men märkte dem och deras familjer för resten av livet. Våldtäkter i massomfattning var en av de serbiska och bosniensserbiska arméernas metoder. Våldta, plundra, fördriva, bränna och döda. Tro inte att såren är läkta i Bosnien. Tvärtom riskerar de att leda till fler väpnade sammandrabbningar.

Av ett annat slag i samma tradition får man säga att källarklubben Forums ledare J.C. Arnault gjort sig skyldig till (och DN skulle rimligen inte ha publicerat de omfattande vittnesmålen om det bara vore ett elakt rykte). Det hjälper inte att Maja Lundgren i en roman för en herrans massa år sedan berättade om vad som pågick, eller att Expressen redan 1997 granskade honom och fann vad de fann. Det är först nu när symbolladdade 18 kvinnor tar till orda och avslöjar vad de utsatts för som det börjar sättas ord också utanför kretsen. Man kan fråga sig om och varför stora delar av den svenska litteraturvärlden är så penningfixerad att man tigit om detta i så många år. Kan man tiga om vad som helst för ett uppläsningsarvode eller en kontakt i förlagsvärlden? Ja, uppenbarligen.

Det som verkligen bekymrar mig är vad detta får för konsekvenser för Svenska Akademien. Egentligen bara det. Vi får väl se vad de säger efter torsdagens möte. De kan inte nöja sig med något ursäktande och fördömande, de måste gå längre än så.


Ett land utan litteraturliv

Foto: Astrid Nydahl
Varför ägna sig åt litteraturkritik i denna blogg? Det första och självklara svaret är att litteraturen varit och förblivit min livsluft. Det andra, mindre självklara, är att min erfarenhet av ett helt yrkesliv sagt mig att det som sker – sedan länge – på kultursidorna i svensk press är att betrakta som ett aktivt och medvetet fjärmande från seriös litteraturkritik. Johan Lundberg i Smedjan:
Litteraturkritiken utvecklas på det sättet i riktning mot ett slags feelgood-samtal. Kritikens syfte är inte att kritisera eller att delta i ett intellektuellt meningsutbyte, utan målsättningen är att skapa en känsla av samhörighet i en grupp av ”litteraturälskare” för vilka litteraturen är en trevlig accessoar på DN:s eller Vi läsers Finlandskryssningar. 
Anledningen till denna utveckling är, tror jag, att nutidens kultursidor på ett helt annat sätt än gårdagens är underordnade en marknadens logik. Ty vad den utveckling som jag pekat på i denna första artikel, ytterst sett är ett tecken på är en anpassning till läsargrupper som intresserar annonsörer, det vill säga grupper som har en konsumistisk attityd till kultur.
Jag skulle vilja hävda att denna attityd är förhärskande. Det finns inte en tidning – på papper eller på nätet – som inte styrs av den. Seriös litteraturkritik finner man möjligen i någon av landets allt mindre betydelsefulla kulturtidskrifter. Det finns dock inte längre en enda uttalad litteraturkritiktidskrift (och jag bortser då från sådana som Bokboden, Lyrikvännen, Parnass och liknande). De är sedan länge döda och begravda. Ariel är borta, (dess efterföljare Kritiker är förvandlad och strypt av akademifeminism), det är också Allt om böcker och BLM

Den handfull tidskrifter som finns idag är i de flesta fall inordnade i konsumismen (erinrar bara om Vi läser, 10TAL, Opulens, Tidningen Kulturen, Skriva), undantagen är små och marginella. De flesta är allmänntrevliga och intetsägande reportagebaserade tidningar/tidskrifter av det slag Lundberg nämner. När Nordahl Åkerman en gång i tiden – med TLS som förebild – grundade Allt om böcker hade han nog inte kunnat föreställa sig vad det skulle leda till också för hans egen skapelse. 

Frågan är då: behövs litteraturkritiken alls? Jag skulle vilja hävda att den är själva syresättningen. Utan den försvinner all litterär offentlighet av betydelse och vi står kvar med trevligheten, den förkvävande och själsdödande trevligheten. 



Kriget - ett skönlitterärt vittnesmål

Foto: Astrid Nydahl

Kriget (Molin och Sorgenfrei Förlag) är en debutroman skriven av Durim Bekteshi, född i Sverige av kosovoalbanska föräldrar som kom till Sverige som krigsflyktingar. Han är född i Skövde men numera bosatt i Stockholm och kan berätta utifrån trovärdiga förstahandsuppgifter om vad som hände under de förödande krigsåren. Jag ser att han i en tidning säger att boken har ett allmängiltigt drag som gör att den ”kunde ha utspelat sig i vilken krigshärd som helst” (Skaraborgs Allehanda 20 maj 2016). Jag vill trots det understryka att den mycket konkret utgår från albanernas lidanden och frihetskrig mot de serbiska ockupationsstyrkorna.

Bekteshi skriver en prosa som växlar mellan det poetiska och metaforrika å ena sidan, och den brutala realismen å den andra. Den växlingen är nödvändig för textens trovärdighet. Det är förstås i första hand krigsscenerna som är brutala, ibland nästan outhärdligt svåra att läsa. Jag vet redan vilka av dem som ska följa med mig i minnet (ändå har jag under årens lopp både sett bilder och läst vittnesskildringar av våldet som albanerna utsattes för i Kosovo och borde vara härdad, men det är jag inte).

Romanen är indelad i tre avsnitt. Den första avdelningen berättar om tiden före kriget. Trots att mycket handlar om förvaltandet av jorden och möjligheten för en ung albansk grabb att ärva ett jordbruk hör man hela tiden i bakgrunden ett muller som inte kommer av åskan. Här introducerar Bekteshi också ett för albanska förhållandet extremt viktigt begrepp: besa. Om besa har jag skrivit åtskilligt i bloggen. Till exempel artikeln om Norman H. Gershmans stora fotobok med just namnet Besa. I den artikeln skrev jag bland annat:
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna). Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
Bokens andra avdelning heter just Kriget och är dess längsta del. Här får vi handgripliga möten med krigets brutalitet och som befrielsekamp betraktad också dess nödvändighet. Här möter vi albaner som anslutit sig till gerillan. I en liten sammansvetsad grupp förs befälet av en alban från Sverige, Kommendanten kallad. Deras förflyttningar genom landskapet blir som en krigsberättelse från by till by, från skog till skog och från berg till berg. Människor är på flykt, de vill ta sig in i Albanien (där väldigt många människor från Kosovo fick skydd under kriget). 

Bekteshis berättelse är här oerhört stark. Den är litterärt mogen och vägrar gå hand i hand med krigsretoriken och propagandan. Här uppför sig människor svinaktigt oavsett om de är serber eller albaner. I bokens epilog anländer vi i berättelsen till den albanska hamnstaden Durrës – en stad jag många gånger besökt. Det finns säkert många skäl till att det stockar sig för mig under läsningen, men ett av dem är utan tvekan de minnen romanen väcker.

Vill man läsa en riktigt bra skönlitterär skildring av vad ett krig är för något tvekar jag inte att rekommendera just Durim Bekteshis debut. Vill man därtill en smula bättre förstå kosovoalbanernas öde så är den en utmärkt början.