onsdag 26 juli 2017

En återblick på Primo Levi

Foto: Astrid Nydahl
 
Låt mig börja med ett citat. Det är Primo Levi som skriver: 
Det är alltså sant, det man hör om selektioner, gas och krematorier? Krematorier. Den andra, Walters sängkamrat, vaknar med ett ryck och sätter sig upp: 'Kan man inte få sova i fred? Han är polsk jude, albino, ingen ungdom längre; hans ansikte är utmärglat men har ett godmodigt uttryck. Han heter Schmulek och är smed. Walter förklarar i korthet vad det rör sig om:
Jaså, 'det Italejner' tror inte på selektionerna? Schmulek skulle vilja tala tyska men det blir jiddisch; jag förstår honom med knapp nöd, bara därför att han verkligen vill göra sig förstådd. Med en gest tystar han Walter, han ska minsann övertyga mig:
'Visa mig ditt nummer. Du är 174 517. Den numreringen började för arton månader sedan och gäller Auschwitz med tillhörande läger. Vi är nu tiotusen här i Buna-Monowitz, kanske trettiotusen med Auschwitz och Birkenau. Wo sind die Andere?' (Var är de andra)
'Kanske förflyttade till andra läger...?' föreslår jag.
Schmulek skakar på huvudet, vänder sig till Walter: 'Er will nix ferschtejen.' (Han vill inte förstå). 
Primo Levi: Är detta en människa? (Bonniers Panache 1988, översättning av Ingrid Börge från Se questo è uomo)

Vi lever nu i den tid då allt måste sägas på nytt. Också sådant som man egentligen inte vill eller kan förstå. När jag läser Primo Levi blir jag brutalt tagen tillbaka till själva grundkunskapen. Den är varken anpassad till vårt mediala hojtande eller till de sensationslängtande scenerna. Den berättar i korta sekvenser ur det verkliga livet. Dessa sekvenser är nedtecknade alldeles i anknytning till ett pågående barbari, inte sällan publicerade på 1950-talet, motvilligt eller utan författarens tillstånd. Levi ville först inte ställa sig på scenen. Men han hade, paradoxalt nog, också denna längtan efter befrielse, kopplad till skrivandet. När han väl publicerade sig kom han att bli en av de verkligt trovärdiga och seriösa krönikörerna. Levi skriver själv i ett förord till Är detta en människa?:
"Såväl före som efter befrielsen var behovet att berätta för 'de andra', att låta 'de andra' ta del, så omedelbart och pockande inom oss att det tävlade med de andra elementära behoven. Boken skrevs för att stilla det behovet, alltså i första hand för att nå inre befrielse."
Så läser jag Primo Levi. Så läser jag vittnesmålen från de nazityska årens industriellt fungerande dödsmaskinerier. Så läser jag alla andra böcker från lägerfångar som överlevt och befriats, oavsett om de uthärdat Gulag i Sovjetunionen, de kinesiska korrektionslägren eller andra, fortfarande aktiva avstjälpningsplatser för människor som inte anses värdiga att leva eller som har fel sorts uppfattningar eller som aktivt vänder sig emot regimerna de lever under. Om inte annat är det sådana reflektioner man gör sig, när man vet att jakten pågår för fullt och nödropen endast sporadiskt når den fria omvärlden. Arabvärlden jagar judar och kristna. Den muslimska diasporan i väst gör vad den kan för att bidra till jakten. Vi möter det varje dag. Om inte annat är det en påminnelse om massans makt och hur de politiska apparaterna kanaliserar och förverkligar drömmarna om den totalitära makten, dess hetspropaganda mot än det ena, än det andra folket och i slutändan också massmorden. Ismerna skördar sina offer. Vi försöker göra något mer än "nix ferschtejen" - frågan är vad vi alls förmår.


tisdag 25 juli 2017

Mellan leda och allvar, kaos och ordning

Foto: Astrid Nydahl
Det är väl dags för lite allvar igen. Alla dessa dagar man sitter vid vatten omgiven av solande vuxna och vattenplaskande barn övergår också i något annat. Kanske kan man kalla det just allvar. De viktiga böckerna ligger och väntar. Min egen nästa bok är färdigskriven och ska tas itu med. Det väntar några barnkalas och så börjar träningen igen. En värkande rygg och stela artrosleder är bättre argument än några andra.

Polens president visade sig vara en förnuftig man. Han hejdade Lag och Rättvisas förslag om att återgå till diktaturlagar. Det finns all anledning att lägga hans veto på minnet. Flera europeiska nationer hamnar snart i samma situation.

Här i Sverige är allt som vanligt i nyordningen: nioåriga marockanska pojkar knivrånar stockholmare på promenad och polisen känner vanmakt inför skeendet, regeringen harklar sig och försöker "förklara" läckorna i Transportstyrelsen, tågen stannar halvvägs mot uttalad destination, våldtäktsvågen fortsätter, hemmen för afrikaner och afghaner bränns ner av de boende, allt är som vanligt och inget leder det fram till, annat än att SD i måndagens publicerade mätning blivit landets största parti.


måndag 24 juli 2017

Israel, Palestina, Jordanien

Foto: Astrid Nydahl
Vad sker nu i Israel, Palestina och Jordanien? Det är alldeles uppenbart att Israels eventuella ändring av Tempelbergets status vållat både vrede och oro. Efter attentatet 14 juli beslutade man sig för att sätta upp mobila metalldetektorer vid ingångarna, vilket genast fick till effekt att imamer och politiker uppmanade till bojkott. Böner ägde istället rum utanför platsen. Situationen blev omedelbart mer än spänd. Man kan kanske rent av säga att den är explosiv sedan attentatet i Jordanien. En hantverkare och en hyresvärd angrep en israelisk säkerhetsvakt på ambassaden i Amman, vilket fick honom att dödsskjuta dem båda.

Man ska vara försiktig med ordet intifada. Men det som nu sker i Jerusalem och på Västbanken ser på många sätt ut som en ny generation stenkastande, knivhuggande och pistolskjutande palestinier. Israelerna kan bara svara med fler väpnade styrkor, på båda ställena. Trippelmorden på bosättningen Halamish, liksom måndagens knivattack i Tel Aviv ska ses mot denna bakgrund.

Människor dödas på Västbanken. Demonstrationer och sammandrabbningar mellan palestinier och israeliska styrkor blir blodiga. De saknar allt symbolvärde och är nu istället högst konkreta handlingar för att flytta fram positionerna, Abbas bröt den palestinska myndighetens kontakter med den israeliska regeringen. Därmed lämnades utrymme för en folklig resning. Man kan inte beskriva situationen annat än på det sättet.

Jag besökte Israel första gången tidigt 1980-tal. Då fick man inte publicera namnet PLO eller visa bilder på Arafat. Det kom sedan en period då många trodde att våldets och hatets väg skulle hindras av konkreta framsteg, förhandlingslösningar och samarbeten. Den tiden är sedan länge förbi. Det finns ingen som helst anledning till optimism. Varje gång orden "förhandlingslösning" och "kompromiss" uttalas vet vi istället att de signalerar status quo och raka motsatsen till framsteg.

Timme för timme förvärras också krisen mellan Jordanien och Israel. Den är i sig så allvarlig att den kan tända en skogsbrand vid minsta misstag. Jordanien har inte råd att förlora sin egen stabilitet i förhållande till landets islamister. Israel har inte råd att förlora en av få allierade i regionen.

Uppdatering 25 juli: Krisen ser ut att ha fått en lösning, Nathan Shachars text förklarar närmare.

Regnstart på ny vecka


Foto: Astrid Nydahl
Ny vecka. Regn. Mörker. Jag tänker på trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) som såg regnet som en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”

lördag 22 juli 2017

Lars Vilks Rondellhund 10 år

Fabritius med rondellhund. Målning av Vilks


”Den här idén att jag skulle ge mig på en svag folkgrupp är ju märklig. Vad är det för beskrivning? Det handlar ju om ett religiöst och politiskt system som bärs upp av ett antal stater med utlöpare och bidrag. En otroligt diversifierad värld. Och folk utropar den till svag! Det har ju ingen relevans.”
(Lars Vilks i Sydsvenskan, 15 maj 2016)

Det är där man bör börja. Att Lars Vilks tecknade rondellhund fick som följd upploppen, dödshoten och därtill det väpnade angreppet i Köpenhamn ter sig vid en första anblick som både absurt och märkvärdigt. Vad kan en teckning göra mot en världsreligion som innebär underkastelse och tillbedjan av fiktiva profeter och gudar? 

Förklaringen ligger i det Vilks säger: världens muslimer kräver lydnad också av icke-muslimerna. Petar man på någon svag punkt i denna ålderdomliga och rigida religion blir man genast en fiende som ska nedkämpas. Vilks är inte ensam om att ha utpekats som en sådan fiende. Vi vet vem de andra är, de finns såväl i västerlandet som i islamstyrda nationer. Fatworna osar av helvetiska eldar som har det gemensamt att de anstränger sig hårt för att döda.

Att påminna om rondellhunden vid ett tioårsjubileum är bara meningsfullt om man diskuterar den politiska och religiösa kontexten. Jag kommer därför här att avstå från att kommentera de olika händelser som ägt rum under åren.

Norman Rockwell och rondellhunden.
Olja på papper av Lars Vilks.

Bland islamkritiker finns det här i Skandinavien två skolor. En är oförsonlig och vill också angripa journalister och andra som skriver om Vilks verk. En sådan ofta utskälld är Niklas Orrenius som skrivit en mycket bra bok i ämnet. Men han sätter in Vilks i ett ”svenskt” sammanhang och visar hur saker hänger samman. Därmed blir han omöjlig bland de oförsonliga. Man kunde säga att Orrenius bok i flera avseenden berör också denna problematik. En politisk strävan efter "renhet" är alltid förödande. Att stå islamismen emot låter sig bara göras om man noga begrundar varför man gör det, och i vilka sociala och kulturella idétraditioner man själv är förankrad.

Den andra skolan förhåller sig en smula öppnare till problematiken. Hur ska islams politiska gren, islamismen, och dess våldsdåd kunna bekämpas om vi låser in oss i respektive ideologiska rum? Ett öppet, demokratiskt samhälle, måste istället se var allianser kan byggas för att stå dem emot. Betydelsen av Lars Vilks verk ligger i att han med några enkla teckningar får dessa mörka krafter att avslöja sig själva. Deras hat, fatwor och våld visar på hur orimlig islam är också i vår del av världen. Den vill inte diskutera. Den fattar beslut och agerar utifrån dem. Islam är, liksom andra totalitära ideologier, ett slutet tankesystem. 

Enda användbara strategi mot den måste först syfta till att befria Vilks från skuld. Han har inte gjort sig skyldig till något brott. Konstnären och fotografen Elisabeth Olsson Wallin skrev om honom: "Konstnären Vilks har gjort många teckningar där han häcklar olika religioner. Där känner jag mig som en syster till honom. En konstnärssyster som vet hur viktigt det är att ifrågasätta religioner och auktoriteter." 

Och hon ställer frågan: ”Var är stödet till Lars Vilks?” Jag vågar hävda att en liknande teckning riktad mot katolicismen på 1970-talet hade passerat som ett alldeles oansenligt och samtida modernt inlägg. Vi vet också att kristendomen under mycket lång tid utsatts för kritik, satir, häcklande och annat, utan att det betraktats av någon enskild kristen som ett brott man måste dö för. Det har varit det normala i våra liv. Förnuft (och privat gudstro om man vill det) mot organiserad gudstro i kyrkor och församlingar, eller en modern relation till kunskaper mot kvardröjande vidskepelse kunde det ha kallats. Eller bara sekularisering. Islams ankomst till oss ändrade allt detta. Plötsligt tvingades vi ånyo att "ta hänsyn", "respektera" och underkasta oss en religion i våra vardagsliv. Vi som vägrat kallas främlingsfientliga eller rasister. Rationella argument är verkningslösa i detta nygamla samhällsklimat och den lilla teckningen får agera byracka med sjukdomar för den politiska korrekta delen av Sverige. 

Sedan 2007, då rondellhunden blev en het potatis för konstvärlden, har det hänt så oerhört mycket som komplicerat islams relation till friheten. IS har klivit fram som en mordmaskin ur krigsfronterna. Även om IS senare lidit stora nederlag har organisationen starka fästen i Europa. Krigen i Irak och Syrien har också förändrat spelplanen, inte minst för de stora folkvandringar som de utlöst. Sveriges roll är som alltid extrem eftersom mottagandet här varit avsevärt mycket större än andra länders, Tyskland undantaget, och därmed har också antalet islamister här ökat radikalt. SÄPO:s senaste uppskattning är att de idag är runt tretusen personer.

Rondellhund och Ghirlandaio, olja på papper av Lars Vilks

Ett fritt konst- och kulturliv kan inte i längden samleva med en totalitär och sluten ideologi. Ju mer den senare vinner anhängare, desto mindre blir den fria sfären. Vi ser det redan på grundläggande områden som skolor, bibliotek, simhallar och annat.

För mig som författare är Lars Vilks en förebild, både i sitt framhärdande som konstnär och som drabbad och inlåst av islams vrede. Han hävdar konstens frihet. Han vägrar skriva under några politiska bekännelser. ”Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet!


Så uttryckte han sig i den ovan citerade Sydsvenskan-intervjun. Det är rätten att slippa trosbekännelser – i såväl politisk som religiös mening – som man måste hävda, för såväl Vilks som andra. Skillnaden mellan Vilks och oss andra måste dock alltid framhävas: han har betalat det högsta priset, tvingats avstå från livet som en fri man för att alltid leva på hemlig ort med livvakter dygnet runt. Så kan livet se ut i det nya Sverige, och i den nya Europa. För varje dag som går blir det allt tydligare. Rondellhunden har varit med under de senaste tio åren, då motsättningarna och konflikterna blivit allt mer uttalade och tydliga. Rondellhunden kommer förstås att följa oss på vägen de närmaste tio åren också, då motsatsen till frihet och sekulära villkor kommer att intensifieras.


Jag har publicerat ett stort antal texter om Vilks här i bloggen. Med hans namn inskrivet i sökfunktionen kan man finna dem alla. Jag vill här bara nämna två av dem från senare tid: Lars Vilks 70 år, och Om Lars Vilks och höjd belöning för att mörda honom.