torsdag 4 november 2010

Höstgulnaden. Förmultningen och tvärdraget. Övergången till vinter och iskyla.

När allt gulnat på träden, just innan det ögonblick då de sista löven faller till marken och lämnar nakna grenar efter sig, just då, i det ögonblicket, helt stilla, som om allt hejdat sig bråkdelen av en sekund, just då, just här, utanför mitt rum, står samtiden och livet och spelar på sin dödsharpa. En dansk lärarinna säger att "formellt sett är alla barn muslimer", eftersom myndighetsåldern inom islam är tolv år och man dessförinnan inte själv kan definiera sig. Hon berättar ändå för barnen att hon bär slöja "som skydd mot huvudlöss". Det är i tvärdraget från en sådan offentlighet, förljugen och självförhärligande, som också de iskalla ljudet från dödsharpan hörs. Luften är inte längre möjlig att andas, den består av både pelare och droppformationer av blå is, vassa, farliga, genomträngande och ändå möjliga att se rakt igenom.

*

Höstgulnaden som bara beskrev en livscykel i dess förmultningsstadium, blir nu också något annat, förebådar om något i grunden avgörande, något som ska forma våra liv på ett sätt ingen av oss kunnat ana. Förmultningen sker parallellt med den våldsamma vågen är väckelse och frälsning; de lyckliga, unga ansiktena som ropar "Freedom go to hell", som går i täta led, tolv och tolv, utmed storstädernas gator, med krav som skrämmer och gör dem själva uppfyllda av en vision vi inte sett sedan Stalin och Hitler började dra streck på världskartorna och forma en hel generation, dess barn och barnbarn, dess föräldrar, byar och städer. Ja, det gulnar fortare nu. Förmultningens friska aningar rymmer något annat denna höst, något hotfullt, draperat i grönt men i samklang med dödsharpan.

*

I det egna livet pågår också en process. Idag har jag lämnat de sista proverna. På tisdag hoppas jag ha en preliminär karta över det inre landskapet. Var det onda sitter och varför. Vad som kan göras för att mildra smärtan. Den processen är lång och plötsligt en självklar del av vardagen.

Foto: U.W. Västra Nyland, Finland.

1 kommentar:

Christer Eriksson sa...

Ibland tycker jag att du går för långt i din skeptisism och pessimistiska syn. Men det finns onekligen vissa likheter mellan de stora religionskrigen - vilket föranledde Montaignes' skeptiska livssyn - och dagens konflikter.

Jag tror att den största utmaningen ligger i att återerövra språket. Muslimer torde tillhöra den enda trossystemet som det inte är möjligt att kritisera utan att vara rasist eller islamofob. Begreppet muslim har felaktigt blivit synonymt med etnicitet och är inte - i likhet med judarna - detsamma som folktillhörighet.

Vi bevittnar en förrädisk manipulering av språket med osakliga och irrelevanta begreppsbildningar. Därför är det viktigt att styra upp debatten genom att först definiera de ingående begreppen för att kunna uppnå en fruktbar diskussion som bygger på sanna premisser.