tisdag 9 november 2010

Tigande, läsning, talande.

"Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig." - "Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring." - "Diktare och konstnärer känner övergivenheten." Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker.

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Tigandet är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.


*

Idag tisdag är den andra vardagen efter akutintaget. Igår fick jag löfte om snabb gastroskopi, den man annars kan få vänta länge på. Vad som händer där nere i matstrupen kan man erfara med smärtor, men man kan inte se det. Med gastroskopin blir allt förhoppningsvis fullständigt klart. Jag bidar min tid och medicinerar medan jag väntar.

Bilder: A. Nydahl

Inga kommentarer: