torsdag 25 november 2010

Tystnaden, lydnaden.

De lydiga är de farligaste. I varje samhälle, oavsett om det är öppet, demokratisk eller slutet, totalitärt, är lydnaden i sig det största problemet. När människor inte ens säger ifrån om de ser förtryck i den närmaste kretsen eller på sin arbetsplats har tystnadens broder segrat: lydnaden.

Att opponera sig, säga emot, ge uttryck för tvivel är inte ett självändamål. Det är den demokratiskt sinnade människans sätt att utvecklas - i dialog eller konfrontation. Demokratiskt sinnade människor förändras i varje stund av olydnad. Människor som fötts i totalitär politiska eller religiösa system saknar denna impuls. De är vana att lyda, därför att olydnaden har ett högt pris. Vad riskerar människor i ett öppet samhälle, när de säger sin mening? I grund och botten ingenting.

Det finns bilder av tyska präster som höjer sina armar i lydnad inför Führern. De ger uttryck för den totala och katastrofala lydnaden. Den ledde till miljontals människors död. Den lade grunden för folkmord.

Foto: A. Nydahl

2 kommentarer:

Anonym sa...

Min erfarenhet är att svenskar i allmänhet är mycket "lydiga". Eller för att uttrycka det annorlunda - man vågar i det offentliga rummet inte stå för en egen åsikt. I invandringsfrågan är det förvissa förenat med vissa risker, och kanske ett betydande obehag inte bara för en själv utan också för familj och barn, vilket flera SD-politiker fått erfara, men i andra PK-frågor som t.ex. feminism, är det ju inte precis så att Gestapo står för dörren om man uppvisar en avvikande åsikt. Men i de sammanhang där jag verkar instämmer inte desto mindre i stort sett alla i den officiellt påbjudna lovsången när sådana frågor kommer på tal. Hade vi varit i tyskarnas historiska situation tror jag att vi tyvärr inte visat oss vara ett dugg bättre./Arvid Bengtsson

Inre exil sa...

Arvid, jag tror att du har helt rätt i detta. Svenska folket visar ju ofta prov på en alldeles ovanligt stor anpassningsförmåga. Eller för att säga det rakt på sak: ryggradslöst beteende.