Vore jag nordafrikan skulle jag kanske höja min högra hand, knuten och segerviss, och tro att jag stod över allt som hade med makt och död att göra. Tack och lov är jag inte det. Jag är en vanlig skruttig nordeuropé och jag gläds åt de små signalerna från en annan tid och rymd. Ödmjukt låter jag mig ledas in i de mjuka rummen och jag möter en ny vecka med öppna sinnen.
Vore jag nordafrikan skulle jag se mot himlen och önska mig en helt annan morgondag. Det räcker inte med fraser, gröna böcker och sanddyner… människan behöver dryck och frihet, mat och samvaro.
Sista vardagen före cellgifterna. Tar ut svängarna med mat och dryck. Njuter ny film. Går sedan ner i illamåendets eget land, det som gungar, slänger sig, mullrar, upp, ner, upp, ner, alltid utan stabil mark under knäna… Och sedan får allt börja om från början
Foto: Hangö 20 mars, av Ulrika W. Målning: Schiele. PS: Cellgiftsbehandlingen i lågdos avser att mildra den artrit som plågar ben, fötter, händer och fingrar.