”Historien om ett liv, vilket det än må vara, är historien om ett misslyckande” (J.P.Sartre, citerad av Jean Améry i On suicide: a discourse on voluntary death).Besked från sjuksköterskan: under minst tolv timmar blir jag utan motgift. Fick en spruta och beskedet. Varför? Det är så ovanligt att jag helt enkelt tömt apoteksförrådet. Jag är ödmjuk inför all den hjälp och vård jag får men undrar samtidigt över beredskapen. Eller tänker jag förmätet och högfärdigt? Detta kommer att fördröja min hemkomst med minst ett dygn. Hoppet minskade raskt, också av andra skäl, som att man ännu inte ser en förbättring av mina värden och att cellgifterna finns i varje del av kroppen där de inte skulle vara. I munnen rör sig dödens gråa cellskugga obehindrat. Ingen nybildad röd hud så vitt jag kan se. Smärtan skvallrar om att det förhåller sig så.
Goda nyheter framåt kvällen: en ny leverans motgifter anländer imorgon förmiddag och läkarna har meddelat att avbrottet inte ska vara ett problem. Jag litar på det.
Fick idag veta att det finns patienter - fullt rörliga - som begär att sköterskorna ska klä på dem, ge massage, serva, “därför att det har ni betalt för”. Hur har den västerländska civilisationen kunnat sjunka ner i detta självgoda, denna kravmaskin från bortskämda människor? När skedde brottet? Varför är ödmjukheten en dödssynd?
Jag bryr mig inte om vilka bilder som “passar” för denna sjukblogg. Kanske mest för att jag själv blir varm och glad av det lägger jag ut Leonard Cohen igen, fotograferad av Astrid under konserten i Malmö i fjol höst. Och från konserten kan ni här njuta Sisters of Mercy, en av dessa sånger som hör hemma i sjukbädden: