fredag 15 april 2011

Trots vårbilderna.

Återigen läser jag Eugénio de Andrades ord: "Å, täck över mig fort./Jorden duger för mig./ Eller dyn", ur dikten Som epitafium.

I medvind på cykel värmer solen mig. Det är en vårdag som lyser av förändring. På byns idrottsplats förbereder man sig för Valborgsbålet, människor kryper i trädgårdsplanteringar och barnen gungar på lekplatsen. Vägen ligger nästan öde.

Ett minimalt torp utmed vägen är till salu för 800.000:- och jag förundras över hur många nollor det behövs. När jag köpte Sätaröds station, en betydligt större byggnad, en gång i tiden betalade jag 175.000:-. Inte ens det som var fattigfolkets stugor är överkomliga. Då får jag söka mig långt upp i göingeskogarna, där man i avfolkningsbyarna idag kan få en bra villa för några hundratusen.

Hem på cykeln är det motvind och stark kyla mot de bara händerna. Jag rör mig i skarven mellan årstiderna och i mitt inre pendlar det mellan vinter och vår.

I björken utanför mitt fönster sitter duvparet, de pickar försiktigt på varandra men ser mest ut att vila.

Pessimismen är den tunga kraft som gör att jag står stadigt på jorden. Jag vet villkoren, för varje vecka kommer en ny lärdom och ingenting säger mig att det skulle kunna vara annorlunda. Trots vårbilderna bär jag på ett tungt och kompakt mörker.