lördag 25 juni 2011

Gilles Kepel: Kampen om islam (Atlas, övers. Åsa Larsson)

Den franske islamologen Gilles Kepel är något helt annat än medelvägsanalytiker som vår egen Jan Hjärpe eller tvetungade predikanter som Tariq Ramadan. Kepel, professor vid l’Institute d’Études Politiques i Paris ses som en av världens främsta auktoriteter i ämnet och hans böcker läses och diskuteras i en rad olika språkområden.

När hans bok Kampen om islam blev tillgänglig på svenska för snart fem år sedan, såg jag det som ett genombrott för en forskning – och inte minst debatt – som vågar ta ett steg bortom ointressets normalitet. Kepel är inte aggressiv, tro inte det. Men jag ser att det finns skäl att åter ta fram hans bok. Den offentliga debatten i Sverige har inte flyttats fram en millimeter, även om de finns en och annan redaktör som slutat mumla i skägget. Kritiken mot politisk islam ses fortfarande som ett slags extremism. Budbäraren får alltjämt ta den hårdaste kritiken, medan imamer och politiker med en religiös och politisk agenda ses som ett slags mildhetens sändebud.

Gilles Kepel är en djupt seriös forskare som alltid redovisar källor och metod. Men hans slutsatser skiljer sig radikalt från det vi är vana att möta.

Hur har då konfrontationen mellan västerländsk neokonservatism (sådan den analyseras i boken) och islamism utvecklats? Kepel är entydig: 11 september var helt avgörande. Nätverket al - Qaidas första stora attack skulle sporra världens muslimer till uppror. Det spektakulära i händelsen skulle utlösa förloppet.

Oslo-samtalens sammanbrott blev ett slags signal. Äntligen, tyckte islamisterna, var det slut på "samarbete" i form av förhandlingar med Israel. En ny intifada som inte nöjer sig med stenkastning välkomnades.

Självmordsdåd och attacker mot västintressen samordnas. Osama bin Laden menade att Palestinafrågan i kombination med Irakfrågan kunde bidra till radikaliseringen och använda de två frågorna som en murbräcka för sina intressen. Talibanfrågan försvann ut i kulissen. Afghanistan blev allt mindre intressant (medan vi det senaste året sett en utveckling som ser annorlunda ut, inte minst mordet på bin Laden flyttade centrum för intresset).

*

Nu tar nätverket steget in i de befolkningsgrupper som lever i väst och som kan tänkas vara villiga att utföra attackerna.

Bomberna mot tågen i Madrid, 1 mars 2004 blir ett kvalitativt annat steg som för in nätverkets attacker på europeisk mark. Spanska medborgare utför ett massmord.

Attackerna mot brittiska diplomater och banker i Istanbul blir nästa varning.

Londonbomberna mot tunnelbane- och busstrafiken bekräftar skeendet och sommarens avslöjanden om planerna på ett stort antal flygbomber utförda av brittiska medborgare fördjupar bilden av nätverkets strategi.

Terrorn blir ingen importföreteelse utan utförs av de respektive länderna egna medborgare! Därmed har konfrontationen trappats upp till en ny kuslig nivå. Fortsättningen är en konfirmering av den strategi som säger att islams närvaro och kampen för sharia nu också omfattar hela Europa (eftersom islamismen säger att Europa nu ingår i dar el-islam – islams hus!).

Kepels tes är att striden om framtiden varken avgörs i New York eller Islamabad. Den avgörs i Europas förorter, där kampen om de nya generationerna muslimer utkämpas varje dag.

Han ser två möjliga framtidsvägar. Den positiva prognosen talar om muslimska ungdomar som erbjuder ett alternativ till en sträng religiositet, och som blir ett slags deltagare i en universell civilisation.

Den negativa prognosen talar om ungdomar med sträng muslimsk identitet som hindrar dem från att kulturellt integreras och därför gör dem mottagliga för den separatism som predikas av extremisterna.

Det finns två viktiga saker att säga om den svenska utgåvan.

För det första lider översättningen av fel som vore lätta att rätta till (begreppet "medlöpare" – använt i många decenniers debatt, får här istället heta "resekamrater"!). Att det kvarstår i tryck tyder på slarv från redaktörens sida. För det andra finns det en viktig passage i boken, där Kepel berättar om den franske imamen Bouziane som utvisades till Algeriet men fick återvända, trots att han offentligt uppmanat muslimska män att prygla sina fruar. Kepels bok utkom medan rättsprocessen i denna fråga pågick och han såg sig då förhindrad att nämna vad saken gällde. Något sådant hinder föreligger inte för den svenska utgåvan, varför det blir lite fånigt att inte på minsta sätt – med en not eller en parentes – berätta vad det är Kepel bara antyder. En fransk läsare vet ju, en svensk kanske mindre troligt.

Men detta är två anmärkningar som inte får skyla det faktum att Kepels bok hittills är det tyngsta som i svensk översättning utgivits i ämnet.

Inga kommentarer: