lördag 9 juli 2011

Tsunamin i Lissabon

Gunnar Broberg: Tsunamin i Lissabon. Jordbävningen den 1 november 1755, i epicentrum och i svensk periferi (Atlantis).

För drygt 250 år sedan förstörde en förödande tsunami Portugals huvudstad Lissabon. Klockan 9:20 den 1 november 1755 skakades staden av ett mycket kraftigt skalv, vars epicentrum låg 200 kilometer västsydväst om Cape St. Vincent (Portugals sydvästra hörn). Dödstalen brukar uppges ligga mellan tio- och etthundratusen. Hela centrum förstördes av vågen och de efterföljande bränderna. Endast de högt belägna stadsdelarna klarade sig. Markis Pombal, som idag står staty vid foten av Avenida da Liberdade, uppmanade landsmännen: "Begrav de döda, ge de överlevande mat och återuppbygg staden".

På årsdagen högtidlighölls minnet av de döda i Portugal, ungefär samtidigt som man började hålla minneshögtider för den senaste tsunamins alla offer, i Thailand, i Indien, Sri Lanka och andra länder.

Jag själv hade ingen aning om vad en tsunami var. Om Lissabon visste jag att en stor jordbävning ödelagt staden. Trots att jag befunnit mig där av och till i mer än tjugo år hade ingen förklarat att det var den efterföljande tsunamins vattenmassor som raserat stadens centrum. Nu vet vi alla bättre. Ingen kan idag skaka på huvudet inför frågan om vad en tsunami är.

Det intressanta med Brobergs bok är att han lyfter fram och resonerar kring de svenska reaktionerna på det som hände 1755. Trots frånvaron av i princip alla de massmedier vi idag har till vårt förfogande nådde alltså nyheten också vårt land. Broberg citerar källorna, som är allt ifrån enskilda personer som befann sig i regionen, till den tidens store publicist Christopher Gjörwell i Swenska Mercurius.

Som vi vet blev jordbävningen motiv inte bara för kristna bannbullor, utan också för diktarnas sätt att förhålla sig till teodicé-problematiken. Voltaire skrev den kanske radikalaste tolkningen av alla, som definitivt lyfte bort den gudomliga makten ur diskussionen för att framhäva upplysningens betraktelsesätt. Hjalmar Gullberg kommenterade tsunamin och Voltaire i en dikt från 1959:

Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner

när de i mässan drack hans vin och åt hans bröd?

Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner

ett ode och en värld förstod att Gud var död.

Slutsatsen hos Gullberg var också, att det i nödens stund "ingen Fader fanns som var i stånd att skydda". Det intressanta med att se hur vi svenskar förhåller oss till tsunamin 2004 är att just kyrkan tycks bli en samlande punkt för sorg och minnen. Från Thailand har man visat ett slags new age-mässor med spröda sånger till elektriskt piano, vilka tycks ha tjänat som samlande punkt. Hur långt är vi då från syndaflodens budskap?

Broberg diskuterar också detta, och säger bland annat, att det som skiljer oss från 1700-talet är att man då sa att det kommer att hända igen, men nu säger "Det får inte hända igen, vi hittar snart en lösning". Just därför är det anmärkningsvärt att man i Lissabon, fortfarande 2005, inte byggt upp någon form av tsunamivarning. Ämnet debatteras flitigt i Portugal.

Ärendet för boken är inte bara det som hände i Lissabon, även om det är dess utgångspunkt. Ärendet tycks istället vara att belysa hur vi globalt förhåller oss till de stora katastroferna, de som förr betecknades som "Guds straff" och en syndaflod.