tisdag 30 augusti 2011

Om anonymiteten på nätet.

Ingen har väl missat det faktum att flera dagstidningar nu inför förhandsgranskning eller helt tar bort kommentarfunktionerna. Det är inte heller några oväntade åtgärder. Ändå måste jag säga att det är fel väg. Den leder tillbaka till den strömlinjeformade (nät-)press som vi alltför länge sett. Insändarsidorna i de tryckta upplagorna har varit den enda bakgård där läsarna kunnat skenfäktas. Därför blev möjligheten till nätkommentarer en ny och viktig källa för diskussion och debatt.

Man hade kunnat lösa det på ett mycket bättre sätt.

Om press, hemsidor och bloggar hade infört ett tvång på registrering (t.ex. i form av verifierbar e-postadress) hade den anonyma pöbeln tvingats ta ställning: antingen ryter man i eget namn eller så håller man tyst. Man upphör då att tillhöra en namnlös pöbel och blir en medborgare som talar i egen rätt.

Anonymitetens baksidor har jag själv under åren av bloggande blivit bekant med. Jag har från och till krävt att kommentatorerna uppger sina namn. Och jag vidhåller att det är rimligt, inte minst för att jag själv uppträder med eget namn i alla sammanhang. Alla vet vem som driver denna blogg.

Också dialoger som påbörjats på nätet eller kanske endast finns där, bör ske med namn och klar identitet. I den skuggvärld där vi gömmer oss bakom påhittade signaturer kan aldrig ett riktigt förtroende uppnås. Den lilla krets människor jag samtalar med utanför bloggen är för mig kända med sina namn och identiteter. Annat är inte möjligt.

Jag vill med detta uttryckta en förhoppning om att dagspressen återställer sina kommentarsfunktioner, men utifrån det självklara kravet att varje debattör undertecknar sina ord och tankar med eget namn.