Sándor Márai skriver i sin Dagbok 1984-1989 (i översättning av Ervin Rosenberg):”Trötthet, svaghet, stapplande gång. Det är som när batteriet är urladdat: ficklampan ger bara ett glimmande, ostadigt ljus.”
Nog känner man igen det, också den stapplande gången. Det får bli en lördag vid havet, när julgranen är söndersågad och utkastad, och pyntet är undanställt.
Där ute, under vinterns allt märkligare himmel, tar jag ett djupt andetag och funderar på vad jag sysslar med just nu, nämligen den nya boken, som sida för sida växer fram mellan matlagning, städning, familjesamtal, läsning och det helt vanliga vardagsgloendet. Kanske kommer det att gå, trots den stapplande gången med de artritsvullna benen.
