lördag 18 februari 2012

Nyskild. Enskild.

Uppslag ur Melankolin. Klicka för läsbart format.

För tjugo år sedan var jag en nyskild man, som därmed gick från den stora familj jag tillsammans med B. under nitton år skapat. Från kollektiv till ensamhet. Jag satt i en gammal station i samma by som min familj fanns, drev förlag och utgav tidskrift. Tom men aktiv. Ensam men omgiven av de tre yngsta barnen som kom varje dag efter skolan. En känsla av att ha lämnat allt egentligt liv bakom mig. Jag lagade middag till barnen. Men utöver det var det ensamheten som präglade min tillvaro. Det liv som fanns kvar var det skrivna, och det tryckta, eget och andras.

Omslagsbilden gjord av
Neapelkonstnären Nino Longobardi.

Igår ringde min gamle vän Jacques W. upp, och när jag svarade läste han en text för mig och frågade "vem har skrivit detta?". Jag kände igen texten, den hade jag själv skrivit för tjugo år sedan. Den finns i min första årskrönika efter skilsmässan, boken Melankolin, indelad i fyra årstider med vackra bildvinjetter av Carsten Hill.

När jag tar fram boken idag ser jag hur förändrat allt är. Tjugo år är en lång tid. En tredjedel av mitt liv. Jag är förvisso äldre och har lärt mig mycket sedan 1992. Men jag är fortfarande lika rädd om min ensamhet. Känslan av tomhet har jag lämnat därhän och mina sex barn har skänkt mig tio ljuvliga barnbarn.

5 kommentarer:

Frederick sa...

Thomas,

Denna titel, tillsammans med Den tysta zonen, var den som under en period av mitt liv betytt mycket för mig. I den kunde jag - vår ålderskillnad till trots - känna igen mig i många av bokens teman.

För mig är detta en av dina allra bästa böcker. En riktig pärla som talade till mig som om den vore en vän.

Inre exil sa...

Frederick, tack för dina ord. Jag tror att den boken också var ett avstamp inför mycket annat som blev gjort senare i livet, både i skrivandet och annat.

Ulrika sa...

Lustigt, igår kväll plockade jag fram just den boken ur min Nydahl-samling.Och Den tysta zonen.

Kenneth Karlsson sa...

Jag kramar dig Thomas. Tårar i ögonen...

Inre exil sa...

Ulrika och Kenneth, tack till er båda för goda ord.