Antonella Lattanzi: Katastrofen i Bari (övers. Ida Andersen)
Veronica Raimo: Ärendet (övers. Viveca Melander)
Ascanio Celestini: Jag har ångest. Kronan. Tyngdkraften (övers. Johanna Hedenberg)
Giorgio Vasta: Den enkla framtiden (övers. Sanna Dager)
Fördelen med att ligga sjuk är att man också hinner läsa – mycket. Snart har jag kommit igenom hela Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser, jag är djupt inne i Jørgen Leths tredje självbiografiska bok,och Hans Magnus Enzensbergers lilla pamflett Det mjuka monstret Bryssel har jag slukat. Och jag har läst tre hela Theodore Dalrymple-böcker.
Och så har jag läst de fem nya novellister som förlaget Astor presenterar, denna gång från Italien. Det är en ambitiös och minst sagt djärv utgivning och den väcker så många tankar om vad man kan uppnå med novellen. Alla de fem häftena är lysande exempel på detta, och dessutom på hur olika denna litterära form kan se ut. I en av dem, Celestinis, ser den mer ut att dra mot lyriken, och i Lattazis mot dokumentären. Det är framför allt de tre kvinnornas bidrag som tilltalar mig. Den första, Valerios novell, är en bitsk och fräck ironi över konsumismens elände. Ja, jag tror att de flesta kan känna sig träffade av hennes sätt att gestalta vårt avbetalnings-liv, hur vi hela tiden vill ha mer och nyare, också när vi faktiskt inte har pengar nog. Lattanzis gripande berättelse om vad som hände Bari i december 1943 är något av det starkaste jag läst i den genren. Krigsberättelserna kan stå en upp i halsen, men den här är gestaltad så annorlunda att man tvärtom läser den med största intresse. Raimos novell Ärendet håller jag för att vara den här italienska utgivningens absolut starkaste kort. Här får vi se vad som kan hända en människa som erbjuder sig att hjälpa en annan. När hon till sist sitter fast i nätet av krav och förväntningar tätnar stämningen och blir kusligt realistisk. Av Raimo vill jag läsa mer.
