torsdag 7 juni 2012

Kaj Svensson: Ännu på väg. Dikter (Litteraturtjänst/Kulturtjänst LKB 2012).

Kaj Svensson är inte bara en diktare jag känner. Jag har dessutom givit ut tre av hans böcker. På mitt första förlag utgav jag hans samling  Phaneron (1993)och på Occident de två volymerna Som det pågår (2005) och Ingen tom yta längre och andra dikter (2006).

Jag kan naturligtvis inte recensera Kaj Svenssons bok. Jodå, det hade jag visst kunnat, men hade det varit trovärdigt? Kulturlivet är med råge vänskapskorrumperat, och det spelar ingen roll om man tillhör en inkrökt Lundakrets eller något norrländskt kotteri, för att nu inte tala om huvudstadens inavel, det är likadant överallt.

Så jag nöjer mig med att säga att detta är en mycket gripande diktsamling. Jag har läst mycket av den under skrivprocessen och jag tycker att två ting är så framträdande hos Kaj Svensson.

Kaj Svensson, foto: Astrid Nydahl 2006.
 Det ena är den alldeles otvungna utblicken i världen, hans förtrogenhet med europeisk tradition och hans ständiga pendelrörelse mellan nord och syd i denna kulturkrets. Det andra är det, skenbart, intima. Det är ju i själva verket dikter om den kärlek och tillhörighet vi alla känner igen. De två dikter jag vill visa er ur boken är av en tillfällighet från just den kategorin. Jag valde dem på känn, och tycker att de båda säger något väsentligt om boken.

Boken kan beställas direkt av poeten på mailadress: landy65@hotmail.com

Inget landskap

Du har inget landskap i dina ögon
Inga vindlande småvägar, doftande ängar
Inga fjärran åsar, blommande vallmofält
Ingen dånande kyrkklocka
Som slungar sin honung
Ur dimmorna vid insjön –
Men när du lyfter blicken
Och följer gässens sträck
Återvänder allt från ingenstans
Och minnets dunkla labyrint
Lyses plötsligt upp av bjärta lyktor
Och du smakar redan, smaskar på
Hemlandets åskstinna sommarkvällar
Och hör brandsirenen tjuta
Över en skål rykande soppa
Du återvänder till farmors stenugnsbröd
Och lämnar mig ensam med dessa rader:
”O mörka lifvets dar! – vi dem med oro njuta
Och när de flygtar bort, de all vår sällhet sluta”

(Citatet som avslutar dikten kommer från en dikt av 
sjuttonhundratalspoeten Hans Bergeström, som bl.a. var verksam som präst i Helsingborg.)



Purjolök

Purjolökarna
Sköt upp som gröna fingrar
Ur jorden
För den som väntat
Länge nog finns
Ingen större belöning
När du gav mig lukhackan
Och satte på mig solhatten
Kände jag mig stå
I din kärlek

(Till Joanna)

Inga kommentarer: