fredag 5 oktober 2012

Nina Bouraoui: Enstörig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Ni som läst min blogg länge vet att jag är särskilt glad för Nina Bouraouis författarskap. Jag har skrivit om henne många gånger, bland annat här och här. Hon är nu aktuell med en nyöversatt roman, som alltid hos Elisabeth Grate och med säker översättning av Maria Björkman. Enstörig utkom i original, Sauvage, så sent som 2011.

Det motto hon valt för boken är hämtat från Höga visan och leder direkt tankarna till att vi här nu får en berättelse om det spröda livet som plötsligt blommar i sin fulla prakt och som därför förebådar en ny tid: ”Vintern är över, regntiden är förbi. Marken täcks av blommor.”

Och det visar sig vara en rimlig tolkning, eftersom romanens två huvudpersoner, flickan Alya som berättar, och hennes viktigaste barndomsvän Sami står i centrum för den process som kanske kan kallas pubertet men också ett vuxenblivande. Scenen är Algeriet, närmare bestämt Alger,
 ”i ett bostadsområde som ligger uppe på en kulle. Här är folk rädda för året som kommer, 1980, alla säger att någonting ska hända då, förändras, att tekniken ska springa ifrån människorna, sluka dem och att man måste vända sig till någonting annat, någonting motsatt, någonting där människan har återtagit sin plats.” 
Här finns en fin växelverkan mellan den nordafrikanska, fysiska miljön och gemenskapen kring den tidens populärmusik, där som överallt annars präglad av det västerländska. De lyssnar till Sylvie Vartan och Pink Floyd, de lyssnar till Santana. På loven reser Alya till Frankrike. Där finns hennes franska mormor. Alya bor i ett hyreshus, men hon tittar alltid ner mot familjen Gringos lilla hus, det som ser ut att vara byggt för Playmobilfigurer. Hon ser hur de förbereder sig för en skön kväll utomhus, med grillning, och Alya undrar vad de små barnen som går ut och in tänker på.

Hon berättar alltså för oss från 1979, hon är redan inne i tonåren när hon berättar. Hela hennes berättelse präglas av att Sami försvann spårlöst. Det ger den grundläggande tonen av melankoli och saknad, kanske en tomhet hon måste bära med sig genom livet. Alya funderar över grannarna och Gud, över elanläggningen som ”laddas” om nätterna och planeternas rotation. Det är så fint fångat och jag tror att varje ung människa känner igen sig i den berättelsen. Det är ju först senare i vuxenlivet som man möjligen kan slippa grubbla på ”de stora frågorna” därför att det vanliga livet lärt oss att vi ändå bara har inflytande över de som kallas små och banala.
”Jag lade mig ner i det höga gräset och så väntade jag. Jag kände jorden under mig, som en kropp. Jag låg och tittade på himlen och sa inom mig att all skönhet fanns där, ovanför oss, och att vi inte tittade upp ofta nog. Och så var det tystnaden, upplevelsen av tystnaden som har ett samband med ensamheten. Jag kände mig annorlunda för jag älskade tystnaden. Jag älskade att vistas i den. Det var som ett slott. Ingen kunde komma in dit. Det var en plats som jag hade valt. Som tillhörde mig. Det var platsen där min röst hördes också.”
Det är i de poetiska detaljerna som styrkan finns i Nina Bouraouis romaner. Den här är sannerligen inget undantag. Jag tycker mycket om hennes sätt att vara rädd om detaljerna, både de fysiska och de känslomässiga. Det är ur den inre väven hennes verklighet föds. Den är hennes, därför att hon så att säga skapat den själv. Den ser inte likadan ut för andra människor.

Det finns andra runtom henne: föräldrarna, den äldre systern Fatia, Frank Gaba (Elvis Presley tror han själv, men han är nog ute efter mer än Heartbreak Hotel). Och Sami blir för henne en existens som varken består av hud eller blod, som kanske inte ens var en han utan en Utom-Han. Han hade varken kropp eller andedräkt utan kom ”från ljuspelaren”. Att minnas den man stått mycket nära är att se dennes ljus. Förvissningen om att det är slut gör det nödvändigt.

Det nya året kommer. Det är i september 1980 som hon avslutar med orden:
”Det är mot kärleken som jag vill sträva och det är med den kärleken som jag ska bygga alla möjliga slott.”





Inga kommentarer: