måndag 8 oktober 2012

Yasmine Ghata: Flickan som slutade tala (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Vad gör man när pappa är död och mamma bara skriver? Det första man måste göra är att ta reda på sanningen. Hur förhåller det sig egentligen, är fadern verkligen död eller håller han sig bara borta? Varför kan inte modern i familjen säga rakt på sak hur det ligger till?

Det är kring frågor som dessa – och ytterst om orden, de talade, de outsagda och de skrivna – som Yasmine Ghatas fina berättelse Flickan som slutade tala handlar. Ghata är dotter till författarinnan Vénus Khoury-Ghata som jag skrivit om många gånger, bland annat här, här och här

Det jag tycker så mycket om hos Vénus Khoury-Ghata är den säregna prosa och poesi som föds ur två kulturer och språk: arabiska och franska. För det här är en familj som lever i båda kulturerna, och det ser vi också i Yasmine Ghatas bok. Den både utspelar sig i och har sin förankring i de två kulturerna. Libanons överklass kan man med fog kalla dess sociala omgivning för. Här rör sig människor som både har tid och råd att glida runt, smickra varandra, dricka hos varandra, sola, smickra och/eller förtala varandra.

Yasmine Ghata. Pressbild från förlaget.
Ghata fångar det på pricken:
”Kylskåpet var alltid fullt av diverse matvaror. I en handvändning kunde hon duka ett  dignande bord för att mätta de hungrande. Dessa den moderna tidens ’trubadurer’ stannade till hos oss som pilgrimer vid ett viloställe, och de vördade den livgivande prästinnan som man dyrkar en hednisk gudabild. När kvällen kom gick de hem med huvudet och magen proppfulla, och de kysste mamma på handen som vore hon ett helgon.”

Men för det mesta är de ju själv i bostaden. Mamman beter sig konstigt. Sedan hennes man dött – och det är fortfarande outtalat – blir hon manisk med vissa saker och fullständigt passiv med andra. Hon målar naglarna gång på gång, samtidigt som hon vid skrivmaskinen sitter med Tipex-flaskan och målar över felskrivet. Båda flaskorna står halvöppna under arbetspassen. Hon skriver ju också, som en besatt:
”Hon läste sina texter högt för mig, allvarliga och dramatiska ord. Jag lyssnade utan att lägga någon innebörd i dem.”
Kommer inte dottern så läser hon texterna för sig själv.
”Mamman lämnar inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa.”

Så närmar sig hemresan till Paris. Mamman är klar med sin roman. Väskor ska packas. När de kommit fram vandrar dottern runt i Paris. Manuset som mamman skrivit ligger hos förlaget. Men så börjar hon skriva igen, och till maskinens knatter är det som om pappan kommer tillbaka. Bara i hennes skrivande är familjen fulltalig igen. Mammans fantasi tycks sätta gränserna för detta högst påtagliga och fantasifulla. Egentligen är det en makalöst vacker metafor för skapandets kraft och dess livgivande förmåga.




Inga kommentarer: