Péter Nádas,
ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men
omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit.
Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i
centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil
och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är
kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en
värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en
baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt
över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar
till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster
talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av
språkets egenheter.
*
Så
ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes
och texten ovan skrevs. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag
hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala
status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:
”Här
finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska
scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han
inget förstått.
”Nádas vackra roman är som ett
stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit
med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en
metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.
”Kanske
är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i
förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska
"historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet
förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd”
säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på
översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.
Det
finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa.
Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen?
Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen
metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in
några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör –
och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.
