 |
| Per Albin Hansson (1885 - 1946). Folkhemmets statsminister |
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”I detta korta utdrag ur hans tal, hållet redan 1928 men brinnande aktuellt efter 1945, fanns den socialdemokratiska folkhemstanken med ett starkt inslag av korporativism, samma tanke på klasslöshet och ”det goda hemmet” som den italienska fascismen presenterat. Skillnaden var förstås att politikerna i Sverige inte delade deras syn på hur landet styrs. Här skulle parlamentariska beslut utgöra grunden för samhällsbygget, fria val skulle avgöra vem som skulle sköta det. Ekonomisk tillväxt blev lösenordet. Den låg i hela folkets intresse. Det som gagnar industrin gagnar också folket, den tesen framfördes ofta av den senare finansministern Gunnar Sträng. Tillväxten skulle lägga grunden för hela den sociala sektorn.
Det starka samhället var en annan paroll. Det innebar konkret en stark statsmakt. Statliga företag ökade dramatiskt under andra hälften av 1900-talet, och tanken att på detta sätt frita folket från socialt och annat ansvar var politikens mörka baksida. Det blev en självklarhet att hävda sina rättigheter, men aldrig sina skyldigheter. Efter kriget och in på femtiotalet genomfördes viktiga reformer. 1948 infördes barnbidraget, som sedan kom att bli en självklar del av varje barnfamiljs månadsbudget. Ideologiskt sett var religionsfriheten som lagstadgades 1952 viktig, nu kunde man lämna det man kyrkligt sett hade fötts in i. Fyra år senare kom lagen om socialhjälp. Under hela tiden fram till mitten av 1980-talet kom denna att innebära en stor trygghet för människor med låga eller inga inkomster. Man kunde månadsvis uppsöka sitt socialkontor och kvittera ut pengar utan minsta krav på motprestation. Vi vet idag att missbruket var omfattande och att samtliga bidragssystem som grundlades i folkhemsbygget har utgjort stora frestelser både för kriminella och för mindre nogräknade personer. Bedrägerierna kom i ökande grad att avslöjas, vilket i sin tur ledde till minskat förtroende för bidragssystemen.
Ett mycket viktigt inslag i efterkrigstidens Sverige var andan av samförstånd. Saltsjöbadsandan var inte bara ett vackert begrepp utan en stark realitet som utgick ifrån att LO och SAF 1938 slöt ett huvudavtal. Det avtalet skulle under flera årtionden komma att vara vägledande för all lönebildning och förhandlingar på både central och lokal nivå. Det ökade samarbetet mellan staten och enskilda företag var helt i linje med detta. Samtidigt utgjorde det socialdemokratiska partiet vid regeringsmakten en intimt sammanvuxen enhet med fackföreningsrörelsen. Arbetade man i industrin blev man mer eller mindre automatiskt anslutet till det gällande fackförbundet, och på det sättet också kollektivansluten till partiet. Den djupt odemokratiska och totalitära ordningen krackelerade sakta under 1970-talet för att senare helt försvinna. Det var alltför lik förhållandena och reglerna i de sovjetockuperade öststaterna för att i längden kunna försvaras.
Redan några år efter det katastrofala andra världskriget hade Sverige etablerats som folkhem och en rad europeiska länder kopierade politiken för egen del, som i de skandinaviska länderna och i Förbundsrepubliken Tyskland. Det såg ut som en idé som aldrig skulle lida nederlag.
