Med anledning av den dramatiska utvecklingen i Boston under fredagsdygnet, och det tjetjenska spår man funnit lägger jag idag ut en repris av recensionen av Erika Fatlands bok om Beslandramat 2004. Om inte annat kan det tjäna som en försiktig bakgrundsteckning. Det finns all anledning att senare återkomma till det som just nu sker. Men det kräver mycket fakta och eftertanke. Så vitt jag vet är det första gången som den tjetjenska jihadismen slår till i USA, och eftersom det finns mycket som talar för att tjetjenerna är besvikna på att väst inte givit dem stöd gentemot Moskva och den ryska statsterrorismen kan det kanske också vara inledning på ett nytt inslag i den globala islamismen. Till det återkommer jag senare, här nu repristexten:Fakta låter sig lätt redovisas. Den 1 september 2004 stormades Skola nummer 1 i Beslan, som just skulle fira Kunskapens dag och börja höstterminen, av en större grupp terrorister (de kan ha varit så många som 72). Fler än tusen barn, föräldrar, lärare och andra togs som gisslan. På tredje dagen, den 3 september, bröt helvetet ut och 186 barn och 147 vuxna dog i det drama som avslutade gisslantagandet. Terroristerna hade ett enda krav, att Ryssland lämnade Tjetjenien. Ett sådant krav, framför ögonen på en gisslan av barn och vuxna, kunde naturligtvis inte uppfyllas. Putins makt över den upproriska republiken varken lät eller låter sig störas av de islamistiska rebellerna. Tvärtom stärks den när Putin nu åter är president.
Men när man redovisat fakta vill man gå närmare in i detaljerna och söka svar på alla de svåra frågorna. Norska författaren och socialantropologen Erika Fatland, född 1983, har gjort ett imponerade arbete med sin bok Änglastaden. Berättelser från Beslan (Norstedts, översättning av Cajsa Mitchell). Hon har ställt frågorna, gång på gång och till många människor. Hon har bott i Beslan i två längre perioder, lärt känna människor, redovisar samtalen och alla de grymma och fasansfulla detaljerna, men bjuder också läsaren på en längre, avslutande analys som försöker presentera en annan bild av förloppet än den officiella. Redan det gör starkt intryck. Boken är ett bra exempel på hur seriös och noggrann journalistik kan bedrivas idag, bara de praktiska och ekonomiska förutsättningarna finns där.
Nå, alla dessa människor samlades alltså i skolans nyrenoverade idrottshall. De fick varken äta, dricka eller gå på toaletten, varför förhållandena snabbt blev outhärdligt svåra. Man drack sin egen urin, hallen stank av avföring och barn somnade in i medvetslöshet. Terroristerna behandlade dem med maximal grymhet. Redan på första dagen sköts de flesta männen och kastades ut för att ligga och ruttna i den drygt 40-gradiga solen.
Fatland pratar framför allt med Beslans kvinnor om det som hänt. Männen drar sig undan. Mycket snart inser hon att hela det lilla samhället befinner sig i ett tillstånd av djupaste, förlamande sorg och chock, ingen talar högt, inga lekande barn syns utomhus och på kyrkogården sitter människor dagarna i ända hos sina barn eller barnbarn. Beslans döda är hela tiden närvarande. Massakern ägde rum just vid något av det viktigaste i en rysk skola, terminsstarten då också mycket fattiga människor skrapar ihop till nya kläder åt
barnen. Den vackra högtiden avbröts av gevärseld och grymma kommandon från de ingusjiska och tjetjenska terroristerna. Små barn fick se föräldrar skjutas inne i skolbyggnaden. Skriken och gråten upphörde aldrig. De tre dygnen blev, också för de efterlevande, en mardröm vars sår alltjämt ligger öppna, blödande.
Erika Fatland lyckas med det svåraste av allt, att ge mig som läsare en möjlighet till medkänsla, eftersom offren här stiger fram med namn och personliga drag. De berättande är överlevande, efterlevande, men i grund och botten lika illa däran som de allra svårast sårade och de dödade. Beslan är ett samhälle där de levande hela tiden umgås med sina döda. Och som om det inte vore nog, har det fasansfulla dådet också splittrat människorna i rykten, förtal och lögner.
Uppdatering: här finns nu en mycket viktig och informativ text utifrån det faktum att de två bröderna är från Tjetjenien:
"The news out of Boston is coming fast, and some of it will certainly turn out to be inaccurate. Right now, two men are believed to be the perpetrators of the Boston Marathon terrorist attack on April 15, 2013 that killed three and injured over a hundred. The brothers, Tamerlan Tsarnaev (26) and his brother Dzokhar (19), are both residents of Boston and have been for some years. Reporting indicates that they are originally from Chechnya, a restive, Muslim-dominated region of Russia. Are they simply disgruntled young men? Chechen jihadists? On a mission for al-Qaeda? No one knows for certain, though it is clear that they maintain links with their family’s homeland, posting on Russian social media sites. Reports indicate that at least Tamerlan, who was killed in a shootout with Boston police overnight, may indeed have embraced extremist Islamist ideology, and the younger Tsarnaev posted links to Islamist and Chechen independence sites on his webpage. More details are to come, but in the meantime, some answers from AEI’s lead Russia scholar, Leon Aron.
Q: Are you surprised to hear that the attackers in Boston are allegedly from Chechnya?
Aron: No, I’m not surprised. Islamic radicals have been very active in Chechnya since the early 2000s, when the Chechen independence movement truly radicalized into a fundamentalist movement. Since then, there have been several large attacks in Russia, such as the Beslan school siege in 2004 and the Nord Ost theater attack in 2002. Several Chechens were sent to Guantanamo. Although there has been some pacification of Chechnya under Ramzan Kadyrov (the Kremlin-backed Chechen strongman), it hasn’t been fully subjugated to Moscow.
Q: The two Boston marathon attackers are reportedly the children of Chechen immigrants and they have both lived in the US for quite some time. Does that make sense?
Aron: It doesn’t surprise me. There is a pattern here that includes 9/11 and the London tube terrorist attacks; the 9/11 planning was done in Hamburg. There is ample precedent for the radicalization of the children of immigrants, as well as members of assimilated families.
