tisdag 9 april 2013

Kriget, tv-showen, satiren och tryckfriheten

När en polsk tidning, Uwazem Rze, nu använder Angela Merkel som dödslägerfånge på omslaget ställer jag mig själv några frågor. För det första: i yttrande- och tryckfrihetens namn anser jag det helt i sin ordning. Frågan blir förstås om jag därmed anser att allt är det? Svaret är enkelt: det finns satir/humor som är obegripligt plump, så där är kanske ändå inte allt i sin ordning. Men jag skulle inte ropa på censur, och det är en stor skillnad.

För det andra: finns det en bortre gräns för denna acceptabla satir? Jag vet inte. Men rent allmänt brukar jag svara att gränsen för all yttrande- och tryckfrihet går vid uppmaningen eller uppviglingen till våld. Jag godtar inte att man triggar andra människor att vandalisera, våldta, misshandla eller döda. Det är självklart fenomen som man inte kan tillåta sig att trycka/sprida eller visa.

Publikationen ifråga säger: "Historieförfalskning: hur tyskarna gjorde sig själva till andra världskrigets offer." Det har jag svårt att förstå innebörden av. På vilket sätt har "tyskarna" gjort det? Vilka tyskar? Hela folket, tv-bolaget eller Angela Merkels regering. Det som sägs ha utlöst den här "fejden" ska vara en tysk tv-serie som en polsk diplomat i Tyskland tyckt illa om. Skälet skulle enligt uppgift vara att man i nämnda serie visar antisemitiska polacker. Och så rullar den på, den mediala showen. Hur vore det om man sakligt diskuterade den tyska skulden gentemot Polen och hur polacker av mer seriöst slag diskuterar den? Jag tror att det skulle leda framåt, medan showen gör det motsatta. Men det ska den naturligtvis ändå få göra. Jag tycker att bilden på Merkel är lika motbjudande som de bilder grekiska och cypriotiska demonstranter burit omkring på där de jämför henne med Hitler. Men det spelar ingen roll. Friheten att framställa och visa dem är självklar. Liksom friheten att hårt kritisera dem. Den samtida tysklandshetsen är för övrigt också mycket motbjudande och leder inte till något gott.Vi ser förresten inte särskilt ofta Putin klädd i Gulagfångkläder, franska ledare framställda som arabmördare, italienare som krigshetsare eller britter som kolonialherrar. Men med tyska ledare, inte minst Merkel, tycks det mesta vara helt inom ramen för den politiska korrektheten.

Till sist: lite lustigt är det ändåatt hon framställs som lägerfånge. Hade logiken fungerat bättre skulle hon förstås ha varit en lägervakt med piska i höger hand.