Förra gången jag läste Ida Jessen var det med en för henne mycket ovanlig bok, Ramt af ingenting - en glemmebog. Om den skrev jag bland annat:
"Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten."
Just detta, att tala om sig själv, är inte Jessens kännemärke. Tvärtom är hon ju en fin människokännare och hon kan teckna och gestalta såväl män som kvinnor, vuxna som barn, så övertygande att man nog både ser och hör dem. Men det märkvärdiga är att också den förra boken blev en stor läsarframgång, den har sålt i mer än tiotusen exemplar. I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:
”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”
.jpg) |
| Ida Jessen. Foto: Miklos Szabo, Gyldendal, Köpenhamn. |
Med den nya novellsamlingen återvänder Jessen just till att via orden bli en annan genom att gestalta andra människor. Jag vill bara nämna tre exempel ur den här fina boken som innehåller fem längre noveller och en sjätte kortare text. Inledningsnovellen, En udflugt, är en mycket typisk Jessen-text. Man leds in i en kvinnas tankar och drar slutsatsen att hon är på väg att lämna sitt hem och sin man för gott. När hon tar cykeln bort följer man med i hennes grubblande om vad som ska hända och man ser framför sig mannen, när han väl kommit hem och upptäckt att hon är borta. Från den bilden leds vi sedan vidare in i något annat, som möjligen kunde beskrivas som kvinnan Toves tillbakablickar på ett samliv med uppenbara brister och sprickor. När Tove till exempel har bjudit hem väninnan Larna ställs saker och ting på sin spets. Men hur novellen sedan fortsätter och avrundas kan man inte berätta utan att förstöra den. Jag kan däremot försäkra att det är just den förmågan att avsluta en liten berättelse som är Jessens främsta kvalitet.
Det visar hon också i novellen December er en grusom måned, som är riktigt skakande. Den öppnar med en scen som andas tomhet och tystnad. I ett Brugsenvaruhus är en kvinna kvar för att städa. Hon vet att barnen väntar där hemma på henne och hon vill inte bli försenad. Så stiger Jessen ut ur den scenen och växlar till en annan. En allvarlig trafikolycka inträffar. Man ser polisavspärrningarna vid Brugsen. En kvinna har mördats. De två barnen blir ensamma kvar med pappan. Några varv till skruvas berättelsen. Nej, det är ingen "mordgåta" eller den sorts "kriminalhistoria" som det går tretton på dussinet av. Det här är istället en bild av hur ett litet samhälle idag kan se ut. Det går rykten. Man talar illa om folk. Den stora ensamheten griper tag. Barn förlorar det viktigaste.
Boken avslutas efter att också novellerna Et skænderi, Postkort til Annie och Mor og søn följt, med en kort, mycket annorlunda text som heter I min hjemby. I den får vi blicka in i den danska familjens julbjudningar. I denna, Jessens egen, barndomsstad fanns det
"et hav af buttiker og små næringsdrivende. Ud over Saugmanns boghandel var der to slagtere, to bagere, fire købmænd, en skohandel, en trikotageforreting, en blomsterforretning, en guldsmed, en tobakshandel, en Tatol och Marys Magasiner."Det är som om Ida Jessen hur lätt som helst kan trolla fram den tiden och den miljön. Hennes nya novellsamling visar vilken fin och betydande författare hon är.
