 |
| Bea Uusma. Foto: Anna-Lena Ahlström |
Är detta ny svensk förlagspolicy - den riktiga boken till kunderna och en stympad version till kritikerna? Nå, jag har köpt den riktiga utgåvan och den lär anlända inom kort. Ändå skriver jag här nu att Uusmas bok är en sådan ovanlig företeelse, därför att den är skriven utifrån brinnande passion och ohejdbar entusiasm. Det är en bok för var och en av oss som känner äventyret och det oväntade som en daglig del av våra hjärtslag. Det är en bok för oss som hellre söker upp det av människan oformade än springer runt i shoppinggallerior.
Bakgrundshistorien har jag sett henne berätta både i Babel och Go´kväll. Det har säkert ni med. Den bubblar av skapandeglädje. Ingen kan motstå hennes charm och förmåga att skapa en förståelse för varför hon tvingades skriva den här boken.Uusma berättar i tv om en tråkig fest där hon råkar ta fram en bok: "Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897". Hon snor boken med sig hem, sjunker in i den och saken är klar: hon måste själv reda ut vad som skedde då expeditionen misslyckades. Boken är ett fint växelspel mellan Uusmas egna utforskningar, resor, läsningar, studier och våndor å ena sidan och skildringen av själva expeditionen, den misslyckades som dödade de tre männen. Dessutom berättar den om hennes unika stund på Vitön, den lilla landbit det nästan är omöjligt att nå fram till. Uusmas uppgift är att försöka förstå varför de tre männen dog när de väl kommit till Vitön efter att ballongen kraschat. De hade ju allt de behövde, inklusive mat! De olika teorierna diskuteras - Uusma är läkare och förmår navigera mellan de vetenskapliga teorierna.
Nu väntar jag på att den riktiga boken ska komma med posten. Och jag är samtidigt så glad och tacksam att ha fått läsa texten. Att jag sätter en fråga i marginalen beror helt och hållet på förlagets beslut att ge ut två versioner. Inte fasen vill man vara utan bildmaterialet!
Så här presenterar förlaget de två olika utgåvorna:
"Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial."
7 kommentarer:
Så kul att du läst boken. Jag köpte och läste ut den igår! Men att bara ha texten (Uusmas enbart eller också allt hon citerar från dagböcker och brev?) är ju helt groteskt. Boken har ju blivit ett "multikonstverk" där texten är ett av flera element som bilder (ofta fantastiska), kartor, faksimiler, brev från Strindberg (Nils), dagbokscitat och tabellariska sammanställningar som i andra sammanhang -men inte här- skulle ha varit urtråkiga.
Det gedigna arbetet avspelas naturligtvis också i bokens pris (SEK 379 på Akademibokhandeln och det var väl det som fick förlaget att snåla.
Jag såg henne också på TV och fascinerades av hennes "bubblande skaparglädje" som du skriver.
Tack Bengt, ja du, visst är det märkvärdigt att ett så stort förlag släpper en liten struntversion av verket. Obegripligt - och dumt!
Jag lär få själva boken/verket de närmaste dagarna och då få se vad Uusma verkligen åstadkommit. Tvivlar inte en sekund på att det är något stort, hennes egen text skvallrar ju om det. Tycker om när man också skildrar sitt eget arbete - i relation till verkets ämne, och hon gör ju det så bra det bara går!
Recensionsex brukar väl vara i form av den billigaste utgåvan. Typ mjukpärm istället för hårdpärm.
Svensson, det har du alldeles rätt i. Problemet här är ett annat: den lilla "textversionen" säljs i bokhandeln också (som ett "fattigmansalternativ" till den riktiga boken). Det är det jag vänder mig mot.
Jag kan tycka att det ör irriterande att alla i media så fullständigt köper hennes säljsnack för sin bok. Hon bemöts som om det var totalt nytt att lyfta fram Nils Strindberg och kvaliteten i hans fotografier - men fotona har ju alltid varit en del av fascinationen med den här färden och det är inte precis så att det saknas böcker om Andrées expedition, vare sig forskning eller litterärt syftande böker. Allla faller ändå i farstun. Men jag förmodar att Sundman idag anses litet oberörbar efter halvavslöjandena om hans lokalnazistiska förflutna (för hans partikamrater på hög nivå i centern vare det ingalunda någon hemlighet) och de flesta andra som skrivit om färden är ju "gamla gubbar", så det anses väl piggt att en yngre kvinna skriver en stor och rikt illustrerad bok. Det känns ofta som om det är Bea Uusma som person och mediefigur som recenseras och hyllas snarare än boken.
I intervjuer känns hon för mig påfrestande, överfnissig och "too cute". Jag stängde av Babel efter några minuter (inte för att jag brukar titta på dem) men tja, hon går uppenbarligen hem i dagens stockholmsmedia.
@Magnus. Jag har endast nu sett din kommentar och kanske är det för sent att tillägga något. På en nivå kan jag förstå dina reservationer. Men jag uppfattade inte boken (enbart) som en faktabok om expeditionen utan som ett multidimensionellt konstverk (om jag säger så...) där många olika slingor, inklusive författaren själv och hennes besatthet, vävs ihop till en helhet som vi inte sett förut. Därmed sätts expeditionen och dess öde in i ett nytt perspektiv. Det var så jag försökte att beskriva min upplevelse av boken i min egen "anmälan" på Flarnfri. Det är också mot den bakgrunden som jag finner det anmärkningsvärt och egendomligt att ge ut en särskilt "textupplaga" med "ett omfångsrikt extrameterial." Man måste ha tillgång till hela originalboken för att kunna uppskatta eller åtminstone bedöma den. (T.o.m. långsidan på den igenslagna boken var intressant...)
Men visst, det finns aspekter på det här som kan vara irriterande och som tydligen gjorde större intryck på dig än på mig.
Det är mycket Arktis nu (och Antarktis). Någon borde sammanfatta allt detta. Louisiana har just nu en utställning som verkar hyperintressant men tyvärr hade jag inte tid att stanna till i Humlebaeck den här gången.
@Bengt: ja, klart att fotona borde funnits med i den normala upplagan. Ingen skulle väl göra en liknande manöver om man gav ut en rikt illustrerad bok om t ex Antarktis.
Det som stör mig är nog i hög grad journalisters och "kritikers" (eller ofta, i praktiken, mingelreportrars) okritiska, icke-professionella attityd. Inte en enda följdfråga, bara hej Bea, vad roligt att du är här och fantastisk bok du skrivit, ungefär. Jag väntar mig av en kritiker som sätts att skriva om en sådan här bok, eller att intervjua henne, att de ska veta något om vad som tidigare skrivits om Andrée, och då mer än enbart några boktitlar; jag väntar mig också att redaktionerna ska kunna se till att det blir så när de fördelar uppdrag. Men idag fungerar det förstås ofta inte så, skriobenten har kanske inte den tiden att göra jobbet eller det kunnandet i bakfickan, och att få Bea Uusma intervjuad och kunna ha tjing på att intervjua henne nästa gång hon gör ett "släpp" är överordnat att få till en bra och balanserad artikel eller intervju. Alltså köper man i stort sett det hon säger.
Sundman besökte f ö också Vitön, om än många år efter att han skrivit om Andréemännen - se hans kargt inkännande beskrivning i reseboken "Ishav" från tidigt 80-tal. De måste ha insett nästan med en gång att de aldrig skulle komma ifrån ön levande, påpekar han; det stämmer säkert.
Skicka en kommentar