I boken berättas om fem människors situation. Samira, Nejla,
Parvi, Gabriel och Fatme delar med sig av erfarenheter och smärta. Man kan med fördel exemplifiera med några
korta citat. Först Samira, om vilken de skriver: ”Samiras val har stått mellan
evig exil och utstötning, ett ensamt parialiv , och ett äktenskap bestämt av
andra..”, för Nejla slutar allt elände med kapitulation och äktenskap med en
kusin. Parvi tog sig för egen hand bort från den här världen. Gabriel försökte
förena livet som bög med tystnad men tvingades så småningom in i ett arrangerat
äktenskap, ”familjen har inte längre något problem, de har fått som de ville…”
- Och Fatme slutligen har brutit med sitt förflutna och lever tillsammans med en
svensk kille.
Det som kanske ändå är allra viktigast med den här boken är
den parallellt löpande och viktiga texten som resonerar kring hur Sverige och
svenskarna agerar (eller låter bli att agera) inför dessa övergrepp. Jag känner
förstås igen mycket från Lars Åbergs artiklar i Sydsvenskan och GP, där han är
en av ytterst få journalister som alls tycks bry sig om vart den omhuldade
”mångkulturen” är på väg. Han argumenterar i sak och han klär av alla
kulturrelativister, oavsett om de finns i kulturlivet eller i politiken. Denna
bok skulle jag vilja sätta i händerna på var och en som det minsta bryr sig.
Kanske kunde den också göra stor nytta bland alla de människor som funnit ett
levebröd i migrationsindustrin, från förläggningar via myndigheter ända upp i
de beslutande organen.