.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?
Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar, firanden och annat.
Inte ens inom familjekretsen måste man säga ja tack till allt. Jag gör det inte. Har inte gjort det i hela mitt vuxna liv. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. Måste jag följa med på en utlandsresa som egentligen ter sig motbjudande. Nej, jag kan avstå. Måste jag tacka ja till ett erbjudande som visserligen skulle ge mig en slant i arvode men slita sönder min själ? Nej, jag avstår.
Här kan ni läsa allt om min nya, kommande bok, bara klicka på denna länk.
Under den kommande veckan lär jag återkomma till den nya boken. Beställningarna kommer in i jämn takt, över förväntan. Jag vill tacka alla er som skrivit och beställt i helgen, och säga att jag hoppas på ännu fler. Det behövs alltså 100 stycken för att hela projektet ska vara ekonomiskt i land. Se mer information om du klickar på länken ovan.
***
Jag håller fast vid mitt löfte att inte mer här i bloggen recensera nyutkommen litteratur, oavsett hur bra eller inte den är. Men jag vill idag säga några ord om en bok jag läste tidigt i våras. Av speciella skäl hade jag tillgång till boken långt innan den skulle komma ut, och eftersom jag alltid tyckt om det lilla jag läst av Christian Ottesen så kastade jag mig över hans Resor med Ninas vita termos. Det är en riktig liten pärla. Efter bästa förmåga ska jag pussla samman mina intryck. Mycket försvinner ju redan av det enkla skälet att tiden gått och går, men det finns en sak jag minns väldigt starkt från den: en ton och attityd som tycks gemensam för volymens alla berättelser, vilket ju betyder att man läser en författare som hittat en egen röst, en särart.
Centrala i boken är förstås berättelserna från det land vi vant oss att kalla Vitryssland, men som nu själv vill att vi säger Belarus. Ottesen säger att ”stämningen i Minsk år 2002 starkt (påminde) om den i Tintin-äventyret Det hemliga vapnet. Tiden var en annan än i resten av världen och det fanns sådant man inte talade högt om.”
Sådant har jag själv erfarenhet av – dock från Albanien – och förstår därför genast vad han menar. Alla de militärer han ser ”såg ut att vara på väg någonstans i viktiga ärenden.” Så där är det i Vitryssland och människor försöker väl hitta de små andningshålen och de sällsynta luckorna av frihet. Men det är ändå doften av svett som är mest påtaglig i Minsk. Och inte blir det lättare av att Ottesen går längre in i labyrinten. Tvärtom: frågorna blir fler, förvirringen större. Den geografiska placeringen låter sig göras. Men resten? Inte ens för den utlänning som arbetar i staden låter sig de faktiska omständigheterna helt röjas.
Ottesen skriver en prosa som kunde kallas förströdd och enkel. Men det tror jag är en felsyn. Tvärtom tycks den vara den sorts ädelprodukt som blir kvar när man under lång tid – flera år – och efter många försök lyckas sätta en erfarenhet på pränt. Det gäller inte bara hans Minsk-texter. Också nedslagen i helt andra städer – som Berlin, Paris, Lhasa – tycks präglade av samma svåråtkomliga ton, den som får mig att tänka både på tät dimma, hög och syrefattig luft och det sorglösa i resandet (bakom vars fasad man gömmer såväl rädsla som malande oro). Jag behöver väl inte säga att jag är väldigt förtjust i det?
