Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Tio

Bernt Stenberg. Foto: Per Helge

10. ATT GE SPÄNNING ÅT DET OMÄRKVÄRDIGA

Kravet att vara nyskapande driver ständigt författare och konstnärer ut i alla tänkbara och otänkbara riktningar. Ibland sker det till förfång för en än svårare konst: att skänka nytt ljus åt det gamla och välbekanta, för att vi ska få syn på det ovanliga i det vanliga. 

   En av dem som så tydligt föredrar det senare framför det förstnämnda är poeten Bernt Stenberg (född 1931). Han har bara publicerat två diktsamlingar, men i nästan varje text visar han sin förmåga att ge lyster och spänning åt det till synes omärkvärdiga.

Bernt Stenberg är född i Stockholm, men faderns verksamhet som frikyrkopredikant gjorde att familjen levde ett kringflackande liv. Sonen hann under barndomen och uppväxten bo på så skilda ställen som Bohuslän, Gotland och Bergslagen. I vuxen ålder kom han till Kristinehamn, där han blivit kvar och hela sitt yrkesliv arbetat som folkskollärare. Alla de här miljöerna, inklusive episoder från skolans värld, finns i hans poesi.

   I den första boken, Inomskärs, från 1979, möter vi individer som Nattvakten, Sömmerskan och mästerbrottaren och evangelisten Johan Richthoff. Den senare for omkring och berättade om sitt hårda liv och om sina framgångar på brottarmattan. ”Men min viktigaste match gick jag mot Herren Gud / och hans järnhårda nacksving kom jag aldrig ur.” Här skildras Schacksällskapet, och en dikt handlar om de blinda i stadens blindskola. Avdelningen Pastorns pojke innehåller erfarenheter och minnesbilder från barndomen. Här märks just inga konflikter, men desto mer av förundran och en bottenlös nyfikenhet på vuxenvärlden.

Rekognoscering i Bergslagen heter en sådan dikt, ett av de bidrag med vilka Stenberg vann Expressens stora landsomfattande lyriktävling. 1973. Den handlar om hur fadern cyklar runt som sjuttonårig evangelist för att undersöka möjligheterna att bilda fler församlingar. Ett och annat lovade gott, men desto mer talade emot. Han rapporterade, med malmletarens ord: ”Stråk av fyndigheter, men knappast lönande för bearbetning.”

   Nästa bok, som heter Omgivningarna, dröjde ända till 1990. I uppläggning och vad gäller motiv och miljöer liknar den ganska mycket den första. Dikterna blir gärna långa och utförliga, framdrivna av en berättelse vilken emellanåt tätnar i observationer som ställer allt i sällsam dager. En dikt tilldrar sig på regementets hinderbana, dit ungdomarna gärna sökte sig för att beundra de viga snabba männen som tog sig runt den kolstybbsdoftande banan. ”Den har lika snäva kurvor som stadion i det antika Olympia.” I den långa dikten Järsbergsslätten förekommer ett öde missionshus: ”Jag gick dit ibland och kikade in genom fönstren. / Bänkarna var staplade till taket i Lilla salen / i väntan på en ny väckelse.” Här finns också en dikt om elvaåringen som cyklar en hel natt i stadens omgivningar, ”upprörd och förtvivlad över all ondska i världen han bevittnat i tv och läst om i tidningarna.”

Just elvaårsåldern lockar Bernt Stenberg särskilt. Han återkommer till den i några av sina finaste dikter. På Harberget har många av Kristinehamnstraktens barn lärt sig orienteringens grunder. ”En flicka minns jag. Hon gick med stora steg och nynnade: En centimeter på kartan är hundra meter i verkligheten.” 

Banan lades alltid förbi torpet där en vithårig gamling bodde. Han lade ut fallfrukt åt barnen och försäkrade dem att hunden inte var farlig. Till den utposterade läraren kom de så, och ”Med ett tallbarr pekade de på sina kartor. De visste exakt var de befann sig på livets stig.”

Så är det hela tiden i Bernt Stenbergs poesi. Den fascination som stiger ur texterna utvinns ur ovedersägliga sakförhållanden. Saga och sanning, förundran och fakta är grannar i verkligheten, så ock i dikterna. Många av dem har helt enkelt något av sagans ton och skimmer; de bygger och återskapar med språkets hjälp gångna och närvarande tider, ting och människor. Det finns stark glädje i den ljuskrets som omramar det framlyfta; men mellan raderna finns en lika tydlig sorg. I det som liknar idyll syns sprickor och revor, även om de infogas med lågmäld saklighet.

   Den förhöjda vitalitet läsaren känner efter att ha läst de här dikterna kommer ur rena rama verkligheten.

                      Utflykt till ett innanhav

                      Barnen kopplar cyklarna två och två
                      som de sett militärerna göra.
                      De samlas på stranden, där sanden
                      ännu är hård av dagg.
                      Dimma driver in rå och kall.

                      Läraren berättar om Ancylussjön, landhöjningen
                      och Svea älv.
                      Han förklarar varför jordskalv kan förekomma
                      i dessa trakter.
                      Blanklaxen är en marin relikt.

                      När han påstår att alla människor på jorden
                      kan få plats på Vänerns yta lystrar barnen.
                      Misstrogna stirrar de ut i tjockan.
                      Vita och röda, gula och svarta?
                      All nöd så nära!

                      Då ljuder utifrån lommens klagande läte.
                      Solens eldklot rullar i den bolmande dimman
                      och stenreven skymtar som ryggar
                      på strandade urtidsdjur.

                      Men stämningar är flyktiga som skumflagor.
                      Snart leker barnen med bollar och äter sin matsäck.
                      Någon kastar upp sand och fångar kornen
                      på handens ovansida.
                      - Se så många barn jag får!
                      Andra rider grensle på en stock ut i vattnet.

                                                                 (ur Inomskärs)