 |
| Budapest 1956. Grunden var lagd för realsocialismens förtryck. |
"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."
Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:
"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man läsa György Konrád.
Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.
3 kommentarer:
Intressant – Milan Kundera skrev ju en essä ungefär samtidigt där han med bolmande retorik i stort sett ville driva ut ryssarna och deras eländiga stormakt ur den europeiska historien. Ryssar begriper sig varken på fri diskussion eller människovärde; hur de än gör blir det bara brutal manikeism och enkelriktat tyranni, menade han, de där ryssarna har inget sinne för historia i djupare mening, inte heller för humor, och kan aldrig ha det – av historiska skäl. De hamnade utanför Västerlandet redan från start, först genom att de ställde sig på den grekisk-ortodoxa sidan, sedan genom mongolerna, sedan genom kommunismen. En nation av golems (”Centraleuropas tragedi”, den dök upp i Ord och Bild runt 1984). Som ”venting piece” av en ansedd intellektuell var det vsårslaget.
Begreppet "Östeuropa" irriterar också mig avsevärt speciellt som jag bor i en stad som ligger betydligt östligare än t.ex. Prag, Ljubljana eller Dresden men som ingen skulle komma på idén att kalla "Östeuropa".
DN hade för några år sedan en nyhet från den "östeuropeiska" staden Piran i Slovenien. Jag skrev till journalisten och berättade att Piran låg på samma longitud som Karlstad och betydligt längre västerut än Stockholm och naturligtvis än Haparanda. Journalisten svarade att Slovenien "ännu har något östeuropeiskt över sig" även om det är "på väg."
Ja Magnus, det är intressant att ta fram texter från 80-talet och se hur man då förhöll sig. Kärnan i hans resonemang är väl just detta:" Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."
Bengt, det du berättar är mycket intressant. Jag minns ju hur Alvar Alsterdal alltid tjatade om begreppet Centraleuropa. Men nog sitter "Östeuropa" djupt i oss som växte upp med begreppet. Så mycket av det språkliga under hela efterkrigstiden borde revideras, men begrepp och ord har en förmåga att bita sig fast.
Skicka en kommentar