Att läsa Anders Ehnmarks bok om Alexis de
Tocqueville, Slottet (1990), blir nu särskilt intressant eftersom Tocquevilles
två stora verk, Om demokratin i Amerika (två band utgivna av Atlantis, 1997) och
Den gamla regimen och revolutionen (Atlantis 2007), finns i svensk översättning
av Ervin Rosenberg. Tidigare begränsades för en icke-franskspråkig läsare
källorna till de textavsnitt som Ehnmark återger i sin bok. I hans arbete
avhandlas Tocqueville under rubrikerna Slottet, Jämlikheten, Fängelset, Massan,
Afrika och Friheten. För att förkovra sig om kolonialismens historia är det
längre avsnittet om Afrika (utifrån Tocquevilles texter i ämnet, som spänner
över ett brett fält av brev, artiklar, tal och essäer) särskilt intressant.
Här
finner vi en ingående studie kring Frankrikes förhållande till Algeriet, en
föredömlig sådan som visar hur resonemangen om herrar och underkuvade grundas i
för sin tid övertygande argumentation. ”Det finns”, säger Ehnmark, ”två olika
faser i upprättandet av ett herravälde som han avhandlar, underkuvandet och
sedan nedhållandet. Erövringen och besittandet.”
Ehnmark noterar att hans
tankar om jämlikhet och frihet i relation till kolonin får en helt annan
glidande betydelse; ”Det är onödigt och vi har heller ingen skyldighet att ge
våra muslimska undersåtar överdrivna föreställningar om deras egen betydelse,
och inte heller att intala dem att vi under alla förhållanden är skyldiga att
behandla dem som medborgare och likar. De vet att vi har en dominerande ställning
i Afrika; de väntar sig att vi ska behålla den (…) De halvciviliserade folken
förstår inte tålamod och eftergivenhet; de förstår bara rättvisa. Exakt och
rigorös rättvisa bör vara vår enda förhållningsregel…” citerar han Tocqueville.
I bok ett av Demokratin i Amerika är det en annan
Tocqueville jag möter. Han befinner sig ju i Amerika för att studera dess
politiska ordning, dess styrelseskick. I kapitlet Den makt som majoriteten i
Amerika utövar över tanken skriver han:
”Jag vet inget land där det generellt råder mindre
andlig självständighet än i Amerika.” En bit längre fram förklarar han: ”I
Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren
kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han
vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han
utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse.” Och några
rader längre ner kommer de ord som får mig att tänka på vår egen tid: ”Kedja
och bödel var de grova instrument tyranniet förr betjänade sig av. I vår tid
har civilisationen fulländat till och med själva despotin, fastän denna inte
tycktes ha något nytt att lära sig. Furstarna gjorde våldet till materiell
verklighet; våra dagars demokratiska republiker har förvandlat det till något
lika andligt som den mänskliga vilja de vill tvinga till lydnad”.
Med sådana rader ekande i huvudet fortsätter jag
att studera Tocqueville. Jag gör det först och främst genom att läsa vidare i
Ehnmarks bok.
