Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.
Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.
Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.
Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.
Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.
.JPG) |
| Mercè Rodoreda (1908-1983) |
När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.
Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.
Diamanttorget ingår i Norstedts serie med klassiker. I den har jag tidigare läst fantastiska romaner av Raymond Carver, E.M. Forster, Carson McCullers och Richard Yates. Nu lägger jag Mercè Rodoreda till de riktigt stora läsupplevelserna!
