måndag 26 januari 2015

"Ungdomens sagovärld har jag lämnat långt bakom mig" - om Eino Kaila och Tankens oro

Jag ägnar mig nattetid åt Eino Kailas bok Tankens oro. Natten till söndagen föll något ur boken ner i mitt ansikte. Jag viftade bort det i tron att det var något nattfly, men när jag tog i det visade det sig vara en mycket gammal bruntonad biljett till "Holmenkol-banen" inköpt för 80 öre (det är den du ser liggande på boken). Med tanke på att boken utkom 1944 på finlandssvenska Söderströms förlag i Helsingfors lockas jag av tanken att biljetten är mycket gammal.

Tankens oro rubriceras av författaren som "Tre samtal om de yttersta tingen" och är uppbyggd av dialoger mellan Aristofilos och Eubulos, först i Zell am See, Hohe Tauern i juli 1939, sedan i finska skärgården i juni 1942 och slutligen i ett skyddsrum i Helsingfors, en natt i februari 1944.

Det här är uppfordrande läsning. Man kan rentav kalla den svår, särskilt det tredje samtalet. Men där finns så många avsnitt som jag tar till mig direkt, därför att de resonerar kring politisk-moraliska spörsmål på ett sätt som gör dem, i alla fall just nu, nästan tidlösa. Konkret uttryckt känner jag igen mycket av min egen samtid i det han skriver. Aristofilos kan framstå som en ytterst pessimistisk natur, som när han utbrister: "Ungdomens sagovärld har jag lämnat långt bakom mig, och dit finns det ingen återvändo. Nu vandrar jag i vardagsvärldens förtorkade öken." Han sammanfattar denna vardagsmänniska med orden "Ett glupskt gap i ena änden och i den andra en avföringsapparat" och drar sedan slutsatsen; "Missräkning och desillusion! Detta ser jag i alla andligen mognade människors ansikten, och de, hos vilka man inte ser det, tycks mig vara enfaldiga gröngölingar."

Eubulos vänder sig mot Aristofilos när han talar om människans "slem" och säger: "Är det ändå inte ett ganska egendomligt 'slem', som med avsky fördömer sitt eget väsen?  Varifrån härstammar denna din lidelsefulla protest? Även den är ju liv - eller hur?"

Det jag citerar är förstås både orättvist och missvisande eftersom det bara är ett enda litet fragment i större sammanhang. Men jag fastnar lätt för det misantropiska som bekant, och blir alltid en smula uppmuntrad av sådana texter.

Om författaren och Tankens oro avslutar jag med klipp från olika texter:

Mikko Salmela skriver:

"Eino Kaila (1890–1958). Eino Sakari Kaila föddes 1890 i Alajärvi i södra Österbotten, som det första barnet i en prästfamilj. Den kyrkliga bakgrunden inom familjen var stark; fadern, Erkki Kaila (ursprungligen Erik Johansson), var präst i tredje generationen och från 1935 ärkebiskop i Åbo. Fastän Eino Kaila inte förde traditionen vidare kom den att påverka hans tänkande. Han intog visserligen en avvisande attityd mot såväl religiös dogmatism som mot kyrkan, men både hans personlighet och tänkande uppvisade religiösa element och influenser.”
 
”Från en tidig studieresa till Paris 1911 återvände Kaila däremot inspirerad av Henri Bergsons vitalism. Denna lära, som betonar livets dynamiska skaparkraft, erbjöd en tolkning för Kailas tidiga världsuppfattning. Trots att han förkastade vitalismen redan några år senare, fortfor en del Bergsonska teman att influera hans psykologi. Det mest bestående inflytandet på den kritiskt och oroligt lagde Kaila fick den neutrala monism som förespråkades av Ernst Mach, Bertrand Russell och Harald Höffding. Enligt denna syn är verkligheten varken materiell eller andlig, utan består av en enda grundsubstans. Kaila sökte livet igenom en hållbar formulering för en motsvarande uppfattning.”

”Den röda tråden i Kailas tänkande utgörs av en fortgående precisering av och argumentering för den världsuppfattning som öppnat sig för honom i och med hans filosofiska uppvaknande. Kaila, som drevs av sin vision av en alltomfattande verklighet, kände en dragning till läror som kunde överbygga de skenbara klyftorna mellan ”det såkallade materiella och det såkallade andliga, det döda och det levande, det kroppsliga och det andliga”. Han nöjde sig emellertid inte med någon förefintlig förklaring av världen.”

” Eino Kaila inledde sin vetenskapliga bana som psykolog. Hans människosyn var naturalistisk. Enligt den finns ingen ”ande” oavhängig den biologiska strukturen, utan de medvetna fenomenen tilldrar sig i kroppen. Kaila godkänner trots det inte reduktionismen, som reducerar innehållet i ett medvetande till beskrivningar av processer i hjärnan. Han förespråkade hela sitt liv en psykofysisk parallellism, enligt vilken medvetna fenomen och kroppsliga processer motsvarar varandra, samtidigt som de är begreppsligt oberoende perspektiv på samma förlopp.
"

”Kaila fick sina tidigaste intryck inom psykologin från Henri Bergson, William James, Harald Höffding och Pierre Janet. Han uppfattade själslivet som ett fenomen i ständig omvandling, där intelligens, känsla och vilja förenas i en oskiljaktig medvetandeström. De tidiga influenserna kom i bakgrunden, då Kaila i början av 1920-talet kom att omfatta en associationspsykologisk syn. Den betonade att medvetna fenomen beror på skeenden i det centrala nervsystemet, vilka vardera styrs av en mekanistisk kausal lag.”

”Associationspsykologin fick emellertid vika i slutet av 1920-talet, då Kaila bekantade sig med Max Werthheimers, Kurt Koffkas och Wolfgang Köhlers gestaltteori. Den senare kommer till uttryck framför allt i Personlighetens psykologi (1934), enligt G. H. von Wright Kailas mest betydande verk. Kailas syn är besläktad med den freudianska djuppsykologin. I sin betoning av att även medvetandegörandet av behov är ett skeende som betingas av behov kan han sägas gå ”djupare” än Freud.”

”Kaila, som hade skapat sig sin uppfattning om konst och kultur i umgänget med de främsta företrädarna för nationalromantiken i Finland, däribland Juhani Aho, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, F. E. Sillanpää, Eino Leino och Jean Sibelius, var själv en av de mest uppburna personligheterna inom kulturlivet under 1930- och 1940-talen.”

”Trots att Kaila förkastar de metafysiskt religiösa uppfattningarna om en moralisk världsordning, finns det drag i hans vetenskapliga teori om den djupandliga utvecklingen som påminner om Hegels idealism eller om Bergsons vitalism, enligt vilka historiens slutpunkt består i att de rätta värdena förverkligas. ”Hjälten” i Kailas världsbild är livet självt, som i miljarder år har gett upphov till allt mer komplicerade och ordnade strukturer. Graden av evolution visar sig också vara ett kriterium för en bestämning av olika värdens inbördes rangordning. Samtidigt skapar evolutionen ständigt nya, än högre värden, vilket innebär att inga värden är historiskt övergripande, vilket Hegel och Snellman mycket riktigt konstaterade. Kaila utvecklade aldrig sitt etiska tänkande längre i denna implicit evolutionistiska riktning.”

Joakim Andersen skriver:

”Kaila utvecklar resonemanget kring djupandligheten bland annat i Tankens oro. Det är en dialogbok, där de två vännerna Eubulos och Aristofilos tre gånger, med flera års mellanrum, samtalar kring filosofiska ämnen. Uppenbarligen är de båda olika sidor av Kaila själv, under olika faser av livet. Så framstår Aristofilos som konstnären, medan Eubulos snarare är vetenskapligt lagd. I det första samtalet beskriver Aristofilos hur han förlorat ungdomens förmåga att entusiasmeras, och hur han söker det meningsfulla i mötet med bergen och med konsten. Det handlar här snarare om något inom citationstecken ”religiöst” än om något ”estetiskt”. Han beskriver hur han upplever ”detta fenomen, bergen, på samma sätt som ett uttrycksfullt ansikte, det är besjälat, det uttrycker, det betyder något, till och med något djupt och mäktigt…”

”I det andra samtalet har han utvecklat en närmast vitalistisk världsåskådning, vilken också jämförs med Bergson, Driesch och Spinoza. Han föreställer sig att verkligheten är fyrdimensionell, men att vi bara kan uppfatta tre dimensioner. Genom ”hål” till den fjärde dimensionen tränger Livet igenom. Aristofilos utvecklar en närmast panteistisk, altruistisk, livssyn utifrån detta antagande. Roligt är att han också uttrycker sig om den mänskliga naturen på ett sätt som starkt påminner om den nya högerns från Gehlen hämtade tankar om hennes ”världsöppenhet”. Hon är djuret med så få instinkter att hon måste skapa en kultur.”

”I den tredje dialogen är det Eubulos som står i centrum. Han beskriver där sin mer vetenskapliga världsbild, med flitiga referenser till Planck, Heisenberg och andra. Bland annat menar han att vi rör oss från ett punktteoretiskt till ett fältteoretiskt sätt att se på världen. Som exempel anger han gestaltpsykologin, man skulle också kunna nämna Deleuzes Nietzschetolkning.”

Tack till Joakim för läsning!

Inga kommentarer: