fredag 16 oktober 2015

"Jag nedskriver dem mitt under pågående krig i främmande land utan minsta stöd för minne"

Foto: Astrid Nydahl
Stefan ZweigVärlden av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011).

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Stefan Zweig (1881-1942) var en av de tyskspråkiga författare som var läst och populär under 1900-talets första hälft. Han var österrikare, född i Wien, men slutade sina dagar i Brasilien. Han kunde inte se någon möjlighet att leva i krigets och terrorns värld. Han hade då avslutat arbetet med Die Welt von Gestern, memoaren som skulle bli inte bara ett personligt vittnesmål utan också en gripande skildring av det Europa som två gånger slungas ut i den mest meningslösa förstörelse man kan föreställa sig. Därmed blev hans bok också en bild av alternativet: den trygga och goda barndomen, hemmet och familjen – allt som en skriande kontrast till de härskande tyrannernas ständiga expansionsvilja och krigshets. ”Jag är medveten om de ogynnsamma, men för vår tid högst karakteristiska omständigheter under vilka jag försöker utforma mina hågkomster. Jag nedskriver dem mitt under pågående krig, jag nedskriver dem i främmande land utan minsta stöd för minne (…) Från hela mitt förflutna har jag alltså inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.”

Det märkvärdiga med Zweigs memoarer, som inleds med en tillbakablick på familjens bakgrund i Mähren, där man på faderns sida, som judar levde i ”bästa samförstånd med bönderna och småborgarna. De visste ingenting om det som tryckte de galiziska östjudarna och saknade helt deras djärva otålighet, deras vilja att ta sig fram”, är att han också med sin egen familj som exempel lyckas åskådliggöra den europeiska judenhetens öde. Modern kom från Ancona i södra Italien, utan att för den skull vara italiensk, utan ”avgjort internationell.” Familjen hade från Hohenems, en ort vid den österrikiska gränsen till Schweiz, spridit sig åt olika håll, till Sankt Gallen, New York, Wien och Paris. De talade alla flera språk. Stefan Zweig kom således att födas och växa upp i en trygg, ekonomiskt välbärgad miljö, där man alltid påmindes om att man var av ”fin familj”. När han blir lite äldre kommer han att betrakta detta som ”en konstlad pseudoaristokratis parodiska fars”. Det han tillägnade sig i denna miljö, var Wiens dragning ”till det kulturella” där man med självklarhet beundrade de stora kompositörerna. Det här var platsen där Beethoven spelat och Haydn varit gäst hos Eszterhâzys. Zweig kallar Wien ”en underbart orkestrerad stad”. Här skulle han komma att gå fem år i folkskola och åtta på gymnasiet. Den miljö han tillhörde hade också stora krav på allmänbildning, vilket innebar studier i franska, engelska, italienska, grekiska och latin, ”alltså fem språk, förutom geometri och fysik och de övriga skolämnena.” Zweig understryker att man i alla förmögna familjer betraktade det som en självklarhet att ha ”bildade söner.”

Zweig berättar på ett gripande sätt om barndom och ungdom, om den uppväxt som också blir ett möte med eros, ”då varje form av fri kärlek utom äktenskapet stred mot den borgerliga anständigheten.”

Som ung började han sitt skrivande liv med att skicka texter till Neue Freie Press, vars kulturredaktör var den senare mytomspunne Theodor Herzl. Herzl betraktades som en begåvad person som ägnade sig åt litterära intressen och som senare kom att visa ”en bländande journalistisk begåvning.” Av Herzl fick Zweig så positiva omdömen och en väg till publicering, att hans självförtroende växte: ”Det var som om Napoleon på slagfältet hade fäst hederslegionens riddarkors på en ung sergeants bröst.” skriver han om stunden då hans första essä antas för publicering i tidningen. Herzl kom som bekant senare att bli talesman för det judiska folket och han formulerade den dröm om det judiska nationalhemmet som än idag är levande i den sionistiska rörelsen.

Zweig skildrar sedan sitt kringflackande liv och uppehållen i städer som Bryssel, Berlin, Milano, Amsterdam, London och Paris. Hans omfattande författarskap inleddes 1904, då han bara var i tjugoårsåldern, och det kom att omfatta allt från skönlitterära verk och libretton för opera tillsammans med Richard Strauss, till flera viktiga biografier (Erasmus av Rotterdam, Roman Rolland, Nietzsche, Marie Antoinette, Balzac och andra) och skådespel. Det är ganska lite han berättat om sina egna verk i självbiografin, den har tyngdpunkten lagd på det vardagligt mänskliga, och därmed också på de mellanmänskliga relationerna, inte minst med tidens stora konstnärer och tänkare. Så möter vi storheter som Rilke, Joyce, W.B. Yeats, Freud och andra. Det intressanta är att han ger miniatyrporträtt också av dessa som är hans kollegor och vänner. De skildras med inlevelse och sympati. Helt annorlunda är det med Första världskrigets drivande figurer, som snarare äcklar honom när de bjuder på sin falska krigsoptimism och sina förljugna rapporter från slagfälten.

Zweig har blivit bekant med Romain Rolland, som han kallar ”Europas samvete i den avgörande stunden”. Året var 1913. Han möter Berta von Suttner, som i vrede säger: ”Kriget står för dörren… Varför gör ni ingenting, ni som är unga?”

När kriget börjar konstaterar han att sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig också utan olyckan. Ingen vackrare sommar kunde han minnas, ”dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska.” Kriget meddelar sin ankomst i etapper och snart nog var det allmän mobilisering också i Österrike. Hela Wien gick som i ett rus, ”fanor vajade, musiken spelade” som om marschen mot fronten vore en folkfest. Massornas reaktion finner han svår att stå emot, men undrar varför människor aldrig visade eller kände sådan gemenskap i fredstid. Det skulle ta två år, så visade man öppet sin leda vid kriget. Gemenskapskänslan luckrades upp, folk och länder rämnade i två halvor: ”vid fronten kämpade soldaterna under fruktansvärda umbäranden, inne i landet fortsatte de hemmavarande att sorglöst leva sina liv.” Europa gick mot stora förändringar, Zweig bidar sin tid i frivillig schweizisk exil. Han umgås med kollegor och vänner, och i ett hörn på Café Odeon sitter en mestadels ensam man, som visar sig vara James Joyce, som han snart blir vän med. Zweig reflekterar över vad som gått förlorat i kriget, och det finns några tankar i hans resonemang jag särskilt fäster mig vid: ”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” Tänker vi den tanken idag? Vad står på spel just nu, 2011, när Europa-tanken tycks krackelera en bit varje dag? Jag skulle önska att den diskussionen övertrumfade dagsrapporterna om enskilda banker och regeringar – eftersom det som hotar oss i form av en ny, omfattande och djupgående ekonomisk kris i grund och botten också hotar just det Zweig kallar ett europeiskt liv.

Efter krigsskildringarna följer det en lång och stark del av boken som berättar om nöden efter kriget, den fasansfulla mat- och förnödenhetsbristen i Österrike, och det som sedan blir superinflationen, den som drabbar Österrike och Tyskland, och som en herr Hitler skickligt utnyttjar för sin agitation och som lägger grunden för ännu ett världskrig, mer omfattande och mer förödande än det första. Tiden var hård, och varje människa som kunde identifieras som tysk eller skrivande på tyska fick känna av utlandets hat, ”allt detta var så katastrofalt att man redan hunnit vänja sig vid tanken på att tillbringa återstoden av sitt liv i hemmets trånga sfär.”

När han ändå reser iväg till Italien lättar trycket för ett tag. Allt han möter i Florens ”var som förr, nej, ännu hjärtligare än förr. Jag drog en suck av lättnad: Kriget var begravt. Kriget var över.” Och så börjar han på nästa stycke i texten: ”Men det var inte över. Vi visste det bara inte. Vi tog alla fel i vår godtrogenhet och förväxlade vår personliga optimism med världen.” Zweig menar att kriget förflyttas från den nationella till den sociala scenen, och att det faktum att man skrev ”Viva Lenin” på husväggarna i Italien och att friskaror marscherade i Baltikum och i Rhenlandet var illavarslande tecken. Han skulle också bli vittne till den italienska utvecklingen, där socialisten Mussolini blir den organiserade fascismens ledare.

I kapitlet Solnedgång talar han om åren 1924 till 1933 som en lugn period för Europa, där inte ”en enda människa störtade hela vår värld i elände”. Under dessa år besöker han bl.a. Sovjetunionen vid ett firande av hundraårsminnet av Tolstojs födelse, där han får tillfälle att bekanta sig med Maksim Gorkij, författaren som han senare också umgås med i Sorrento. Hemma i Salzburg tog han i hemmet emot gräddan av europeiska intellektuella, Rolland och Thomas Mann bodde hos honom, H.G. Wells,  Joyce, Franz Werfel, Georg Brandes och Arthur Schnitzler likaså. Musiker och kompositörer som Ravel, Richard Strauss, Alban Berg och Bartók gästade honom, liksom bildkonstnärer, skådespelare och vetenskapsmän.

Så kom Hitlers tid. Livet för en författare blir svårare. Man väntade sig både obehag och fientligheter från Hitlers regim. Men, säger Zweig, inte för ett ögonblick hade han själv eller någon ur hans krets i Österrike och Tyskland trott ”att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde kunde vara möjligt.” Men han summerar: ”Att få dela den fullständiga litterära förintelsens öde i Tyskland med så eminenta samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Werfel, Freud, Einstein  och många andra, vars arbeten jag betraktar som oändligt mycket värdefullare än mina egna, upplevde jag snarare som en heder än som en smälek.”

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.


Inga kommentarer: