tisdag 7 juni 2016

Dansk författare skriver om migrationskrisen och om Lampedusa


Jens Christian Grøndahl: Europas ambassade. Essay (Gyldendal, Köpenhamn)

Den danske författaren Jens Christian Grøndahl är kanske mest känd för sina lysande skönlitterära verk. Han är översatt till många språk, också till svenska, med romaner som  Lucca, Fyra dagar i mars, Ett annat ljus, Hjärtljud, Indiansommar och Tystnad i oktober.

Jens Christian Grøndahl är född 1959 och bosatt i Köpenhamn, och betraktas ofta som en av sin generations mest framträdande författare i Danmark. Men han är också en av dessa allt ovanligare intellektuella som kan diskutera, ja rent av debattera, utan att kasta glåpord i ansiktet på andra, och som håller en både språkligt och tankemässigt nödvändig nivå i det han skriver och säger. Hans nyutkomna bok, Europas ambassade, är genremässigt en essä, och som sådan presenteras den också, dock med ett tillägg som ytterligare förklarar den: en reseessä, som med förlagets ord ”gennem indtryk, møder og samtaler forsøger at tage bestik af, hvordan flygtningekrisen påvirker vores forventninger til fremtiden og vores selvforståelse som danskere og europæere.” Det är en mycket intressant, kanske också rent av gängse, utgångspunkt också i Sverige, och just därför menar jag att den är så viktig att läsa. Alltså: hur påverkas våra framtidstankar och vår självbild av den dramatik som utspelas i Europas södra delar, och som hänger samman med den omfattande migrationen från Asien, Afrika och Mellanöstern?

Jens Christian Grøndahls bok är en förtätad och mycket klok essä om tidens svåraste fråga. Han reser inte till Lampedusa för att få en förutfattad mening bekräftad. Han predikar inte heller för läsaren efter resan. Hans utgångspunkt är något som slås fast alldeles i slutet av boken: den börjar och slutar med terrorattentaten i Europa. I bokens förord har attentaten mot Lars Vilks-föreläsningen och mot synagogan just ägt rum. De fruktansvärda attentaten mot Charlie Hebdo och Bataclan accentuerade faran. I bokens slutkapitel har attentaten i Bryssel just ägt rum. Men det finns en annan händelse som återkommer i berättelsen: nyårsnattens sexuella övergrepp i Kölns centrum, då unga, "nyanlända", förgrep sig på tyska flickor. 

Inför dessa delikata ämnen viker inte författaren undan. Tvärtom använder han dem för att tillbakavisa alla anklagelser om ”islamofobi”. Han talar på samma sätt, lugnt och resonerande, emot multikulturalismen av det enkla skälet att den betraktar människor som ”representativa” massor men glömmer bort att tala om de enskilda människorna. Multikulturalismen som politiskt projekt är en förverkligad relativism. För den läsare som är känslig inför sakliga, icke-ideologistyrda texter, kan jag redan här tala om att han skriver med respekt om Tidehvervs-prästen Søren Krarup, att han också i de svåra diskussionerna på Lampedusa försvarar den danska nationalstaten, och dess utveckling som välfärdsstat gentemot dem som menar att det är allas vår plikt att förvandlas till utbytbara globalister.

Ämnet är alltså det vi både i Danmark och Sverige kallar ”flyktingkrisen”. Jens Christian Grøndahl tycks mena att det vore riktigare att tala om en omfattande migrationsvåg, och att denna inte bara hänger samman med de pågående krigen, utan kanske i ännu högre grad med den moderna, digitala kommunikationstekniken. Idag ser fattiga och förnedrade människor i tredje världen vårt västerland i bild, de kan föreställa sig ett annat och bättre sätt att leva och de tvekar inte, i hundratusental, att göra ett försök att uppnå detta. Lampedusa är bara en station. De flesta vill norrut. Helt specifikt i första hand till Tyskland och Sverige. Ett mindre antal till andra länder, inklusive Danmark.

Också i Italien talar man om att IS och andra islamistiska terrorister anländer hit i migrantströmmarna. Den skräck europeerna känner inför terrorn kan inte bagatelliseras. Men hur går man från skräck till öppenhet? Det är en fråga som Grøndahl diskuterar, med aktivister, med socialarbetare, med kommunala representanter, ja också med afrikaner som väntar på att transporteras vidare till det italienska fastlandet. Han tar det till sig, när någon säger att migranten här inte tillhör en anonym massa, han eller hon är en individ som man sett och ser i ögonen. De understryker att de inte är rädda. Men de medger att det rådde fullt kaos 2011, och att de betraktade staten som fienden, eftersom den överlät hela problemet till lokalbefolkningen.

Om man känner sig mogen för att låta sina egna tankar kring det som sker, konfronteras med en klok, pregnant formulerad och erfarenhetsbaserad text skriven av en man som inte befinner sig i propagandans tjänst, själv full av frågor och osäkerheter, då rekommenderar jag varmt Jens Christian Grøndahls bok. Dess titel har för övrigt fötts i ett samtal på plats i Italien, Lampedusa är verkligen hela Europas ambassad.


1 kommentar:

Cello Jr sa...

Mörka krafter (EU etc) strävar medvetet efter vår undergång. De låter miljontals strömma hit som saknar asylskäl och ändå i media omtalas som "flyktingar". Statsministern kallar dessa "papperslösa" för främlingen man skall visa empati och lånar glans (tror han) från den barmhärtige samariten. Och vår förre statsminister - han som tyckte att SD:are fick skylla sig själva om de blev misshandlade - menar att vi skall jobba till 75 för att finansiera att vi "öppnar våra hjärtan" medan han själv fått ett toppjobb utomlands. Vilka kräk!

Och nu skall EU-pengar användas för att propagera för Islam. Boktips: "Underkastelse" av Michel Houellebecq.