fredag 26 augusti 2016

Onödighetskilon och skammen

Foto: Astrid Nydahl
Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.



Inga kommentarer: