Foto: Astrid Nydahl |
18 grader redan
tidigt, vi får avsluta med en riktig bonussommarvecka som kulminerar med nästan
30 grader på fredag. Sol som spelar
mellan bladen. Ångestriden sen natt gör tidig uppstigning nödvändig.
Yoghurt med äpple.
En vän skriver att jag
"vurmar för Huntington". Och ändå har jag inte en enda gång de
senaste femton åren "vurmat" för någonting. Jag har läst Huntington
och funnit att hans beskrivning av motsättningarna på det globala planet ofta
är både fyndiga och drabbande. Men "vurmat för"!!? När jag
rekommenderar läsning är det för att jag finner den angelägen och inte för att
jag "vurmat" för den.
Denna sista sommarvecka har
jag börjat läsa Nathan Shachars kommande nya bok, Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget. Som
alltid när man öppnar en av hans böcker sugs man in i berättelsen. Den
inledande texten om hur inbördeskrigets fasor och angiveriet långt in i modern
tid fått hela samhällen att tystna. Det påminner mig, om än i en annan variant
om den obehagliga tystnadskultur vårt eget land har levt i ganska länge nu. Vi
riskerar varken tortyr eller ett dödsskott för att vi talar och skriver, men
stämplarna som skickas kan tysta en människa för resten av hennes liv.
Det kanske räcker att ”vurma
för Huntington” eller någon annan som redan fått stämpeln?