Foto: Astrid Nydahl |
Ur en artikel i dagens Göteborgsposten av Adam Cwejman:
"Till
skillnad från nazismen som efter andra världskriget blev omöjlig i
offentligheten och inom alla institutioner, kunde kommunismen och dess många
förgreningar leta sig in på universiteten, i tidningarna och kultursfären. Där
kunde aktivisterna i lugn och ro relativisera, förminska och förvrida de
kommunistiska regimernas brott. Det gjorde att kommunismen i någon mån har
varit salongsfähig i Sverige, eftersom dess brott konstant har omdefinierats
och reviderats i historieskrivningen.
Att
vara medlem i Sveriges oreformerade marxist-leninistiska parti utgör ingen
skymf som omöjliggör en roll i det offentliga. Att folkkära personligheter,
från Sven Wollter till Pia Sundhage, tillhör ett parti som ägnar sig åt
historierevisionism rörande massmord uppmärksammas aldrig i
hyllningsartiklarna. Deras partipolitiska tillhörighet som mest anses vara en
kuriös detalj, inget att uppröras över.
Det är ingen som accepteras i
offentligheten med brasklappen 'tja, han är nazist men vilken fantastisk
röst han har!'. Det finns ingen fascist, högerextremist eller nazist vars
politiska gärning eller bakgrund visas förståelse, 'han vill ju egentligen
bara väl'".