söndag 11 december 2016

Fransk bokhandel i Berlin - och sedan helvetets öppna portar

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano).

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättning som utkommer idag, har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 


Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande  våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.


Jag tvekar inte att nu överlämna boken till mina lite äldre barnbarn. Det är ingen tvekan om att denna livfulla, engagerande, gripande och rätt kusliga historia skulle tilltala en läsande tonåring.


Inga kommentarer: