onsdag 18 oktober 2017

Terrorgrisar/Koranklotsar/Islamhinder etc... Nu är de på plats hos oss i Kristianstad

Huvudentrén till Galleria Boulevard. Foto: TN i telefonen
Det är väl meningen att de ska likna oskuldsfulla lego-klotsar. Men vi vet ju varför de placerats där och det är långt ifrån leken... så om profetens missionärer skulle bli alltför påträngande kanske de kan ge ett visst skydd. Men ingen verkar ta någon notis om dem. Man tittar istället på mig när jag plåtar dem.

Ja, de finns där, ingen tvekan. Foto: samma telefon
Det gick bra att ta sig in. Men jag kom utan motor. Jag hade varken vanlig bil eller lastbil med mig, bara en liten väska. I den stoppade jag brödet, osten och vinet. Snart nog var jag hemma igen. Men jag vet att skyddet är på plats. På en av hundratals möjliga platser bara i vår lilla stad.

Så länge nu det varar ska jag anstränga mig att uppbåda trygghetskänslan.

Foto: samma telefon

tisdag 17 oktober 2017

The Paris statement. Ett manifest som är så intressant att det bör läsas i sin helhet. Nej, jag delar inte dess hållningar och ståndpunkter i allt, men det bör läsas...

THE PARIS STATEMENT
A EUROPE WE CAN BELIEVE IN

(och för läsning av hela manifestet klickar man bara på
rubriken ovan)


1. Europe belongs to us, and we belong to Europe. These lands are our home; we have no other. The reasons we hold Europe dear exceed our ability to explain or justify our loyalty. It is a matter of shared histories, hopes and loves. It is a matter of accustomed ways, of moments of pathos and pain. It is a matter of inspiring experiences of reconciliation and the promise of a shared future. Ordinary landscapes and events are charged with special meaning—for us, but not for others. Home is a place where things are familiar, and where we are recognized, however far we have wandered. This is the real Europe, our precious and irreplaceable civilization.
Europe is our home.

2. Europe, in all its richness and greatness, is threatened by a false understanding of itself. This false Europe imagines itself as a fulfilment of our civilization, but in truth it will confiscate our home. It appeals to exaggerations and distortions of Europe’s authentic virtues while remaining blind to its own vices. Complacently trading in one-sided caricatures of our history, this false Europe is invincibly prejudiced against the past. Its proponents are orphans by choice, and they presume that to be an orphan—to be homeless—is a noble achievement. In this way, the false Europe praises itself as the forerunner of a universal community that is neither universal nor a community.

A false Europe threatens us.
3. The patrons of the false Europe are bewitched by superstitions of inevitable progress. They believe that History is on their side, and this faith makes them haughty and disdainful, unable to acknowledge the defects in the post-national, post-cultural world they are constructing. Moreover, they are ignorant of the true sources of the humane decencies they themselves hold dear—as do we. They ignore, even repudiate the Christian roots of Europe. At the same time they take great care not to offend Muslims, who they imagine will cheerfully adopt their secular, multicultural outlook. Sunk in prejudice, superstition and ignorance, and blinded by vain, self-congratulating visions of a utopian future, the false Europe reflexively stifles dissent. This is done, of course, in the name of freedom and tolerance.

The false Europe is utopian and tyrannical.
4. We are reaching a dead-end. The greatest threat to the future of Europe is neither Russian adventurism nor Muslim immigration. The true Europe is at risk because of the suffocating grip that the false Europe has over our imaginations. Our nations and shared culture are being hollowed out by illusions and self-deceptions about what Europe is and should be. We pledge to resist this threat to our future. We will defend, sustain and champion the real Europe, the Europe to which we all in truth belong.
We must defend the real Europe.

....


Phillipe Bénéton (France), Rémi Brague (France), Chantal Delsol (France), Roman Joch (Česko), Lánczi András (Magyarország), Ryszard Legutko (Polska), Roger Scruton (United Kingdom), Robert Spaemann (Deutschland), Bart Jan Spruyt (Nederland), Matthias Storme (België)

Bent Jensen: Ruslands undergang. Revolutioner og sammenbrud 1917-1921 (Gyldendal, Köpenhamn 2017)


Danske Bent Jensen är kanske en av de mest läsvärda nordiska skildrarna av Ryssland och Sovjetunionen. Han är född 1938 och var i många år professor i historia vid Syddansk Universitet i Odensen. Han var varit ledande kraft i Center for Koldkrigsforskning och som sådan förstås i hög grad omdiskuterad och ifrågasatt. Inte heller i Danmark (hur det är i Sverige vet vi alla) har man kunnat arbeta inom detta ämnesområde utan att bli stämplad på primitivast tänkbara sätt.

Jensen har vid sidan av sitt professionella arbete också blivit en både viktigt och respekterad röst i den inrikespolitiska debatten om islamism, KGB och relationen till den danska säkerhetstjänsten PET och frågor om antisemitismen förr och nu.

Hans nyutkomna bok heter Ruslands undergang. Revolutioner og sammenbrud 1917-1921 (Gyldendal, Köpenhamn 2017).

Vill man ha gedigna texter om dessa för Europa och världen avgörande år är Jensen en författare man ska gå till. Hans kunskaper överträffar de flestas, hans sätt att använda dem skapar texter som bärs av saklighet, omfattande faktaredovisningar och referenser. Jensen skrev själv om boken när den ännu inte var utkommen:
”Bogen er på 300 sider tekst (den blev mer än 500, min anm. TN) med omkring 180 illustrationer, hvoraf mange er i farve. Bogen inddrager også danske kilder, danske aktører og danske vinkler, hvor det er relevant. Det gør andre bøger om emnet normalt ikke. Faktisk var der et antal danskere i forskellige positioner, som spillede en betydelig, men næsten ukendt rolle ved løsningen af de mange problemer, som det revolutionære regime skabte. Bogen markerer 100-året for den katastrofe, der ramte Rusland og verden i oktober/november 1917, da en fanatisk marxistisk sekt – bolsjevikkerne – erobrede magten ved et væbnet kup.” (Document.dk, 7 juli 2017)
I den nya boken diskuterar Jensen hur det gamla Ryssland var funtat, vad det var för slags samhälle, och hur dess intellektuella och andra delar av befolkningen förhöll sig. Hans skildring av Rysslands bondeklass är av stor betydelse.
Bent Jensen. Foto: Lisbeth Thorlacius, Gyldendal
I den omfattande skildringen av landet under perioden 1861 – 1917 erbjuds vi en bild som visar hur de reformförsök som gjordes inte kunde stå emot terror och en framväxande bolsjevikrörelse. Jensen tar sig an revolutionerna och beskriver vägen från februari till oktober som en väg från marginalen till avgörande politisk kraft. Med Lenins hemkomst till Ryssland vänder det avgörande.
Här kommer kanske själva kärnfrågan: den vi känner som ”oktoberrevolutionen 1917”. Att Jensen ger den ett helt annat namn är inte att förvåna. Det var ju alls ingen revolution, utan en väpnad kupp. Oktoberkuppen 1917 således.
Det som följer för landet, Jensen kallar det ”Leninryssland”, är en epok av inbördeskrig som pågår samtidigt med något slags ”socialistiskt” samhällsbygge. En fråga av största vikt för oss som lever i relativismens svallvågor är hur en formell demokrati med yttrandefrihet och civila domstolar avskaffas och ersätts av laglöshet, våldsorgier och en total militarisering av det civila samhället (i grund och botten ett nytt privilegie-samhälle, ett perverterat klassamhälle, blott med andra förtecken).
Bent Jensens bok är så rik på ämnen och i vart och ett av dessa så mycket detaljer och viktiga processer att det bara vore dumt att försöka överblicka dem så här. Förutom att varmt rekommendera boken till studier – den är som gjord för långa, mörka vinterkvällar med sina dryga 500 sidor – vill jag avsluta med att citera Jensens egna ord om förutsättningarna för den:
”Det har været interessant i den kommende bog at sammenfatte den viden om emnet, som jeg har erhvervet gennem 55 års studier og undervisning – først på universitetet i København, siden på universitetet i Odense. Jeg lægger i bogen stor vægt på de utopiske, ideologiske doktriner, der stammede fra læsning af Karl Marx, og som var styrende for Lenin og hans kammerater. Bolsjevikkernes politik blev en katastrofe for den russiske nation og de mange andre nationer i det russiske imperium samt et varigt problem for den øvrige verden, fordi de ville udbrede deres ideologi og system til hele verden. Jeg giver også megen plads til en beskrivelse af det revolutionære regimes kulturpolitik, som gik ud på at udrydde den eksisterende kultur og erstatte den med en ny marxistisk livsanskuelse.”


Dan Korn och kampen mot kulturarvet

Sutton House i London, som gjort för sandslott och skalbaggar

En rabbin rör om i den svenska grötgrytan. Jag läser honom allt oftare, kanske beror det på att han publicerar sig mycket. 

Dan Korn, tio år yngre än jag men med en helt annan erfarenhet. Förvisso född i Sverige men med lång utlandslevnad, som 1987-2009 i Antwerpen och numera engelska Manchester där han verkar som rabbin. Tror jag, ty det är inte lätt att hitta helt färsk information om honom. 

Hans hemsida presenterar boken som senaste nyhet ”Rasister det är vi allihopa”, den utkom i början av 2016. Han är förstås en mycket upptagen man. Artikeln jag nu har läst och ville säga några ord om är publicerad i nya numret av tidskriften Axess, nr. 7/2017, där presenteras han som författare, kulturhistoriker och rabbin. Hans nya bok heter "Kalle Anka på kräftskiva – berättelser från landet utan kultur" (Timbro september 2017). 

Det man diskuterar i Axess är Kampen mot kulturarvet. Observera det lilla ordet mot. Det är lätt att missar eller missförstår det. Man vill kanske helst att det ska stå för.

Att det förs en ihärdig kamp mot vårt kulturarv är svårt att förneka. Det räcker ju, som Niall Ferguson brukar påpeka, att slå på tv:n eller öppna en dagstidning för att bevisen ska välla emot en. 

Korn tar som utgångspunkt för sina resonemang anblicken av en 1500-talsbyggnad i London, Sutton House. Där kan man lära sig bygga sandslott, klä ut sig till skalbagge, gå i anarkiskola för att lära sig ”bryta regler, slåss för sina rättigheter och stå upp för det man tror på.” Och om inte det räcker kan man ansluta sig till ambitionen med Sutton House Queered; ”to question and disrupt, challenge and celebrate”. Husockupanter på plats under 1980-talet gjorde väggmålningar som kvalitetsmässigt anses jämförbara med husets 1500-talspaneler. Korn tvivlar på att det kan stämma.

Nå, detta är ju en utgångspunkt som heter duga. Och nog känner vi igen oss. Sutton House är inte ensamt om att riva ner, slå sönder och förgöra det vi ärvt av tidigare generationers högkultur. Däremot kan man säga att vi i Sverige anstränger oss till det yttersta för att följa den brittiska vägen. Det är inget nytt. När det gäller rosenskimrande multi-kultiromantik försöker vi rentav springa ifatt dem.

Korn visar hur vi också gärna korrigerar och/eller förfalskar verkliga omständigheter för att de bättre ska passa in i ”visionerna” och de korrekta tankarna. Så tvingades Sjöhistoriska museets utställning om ostindiefararna att anlita en konsult som petade in både kvinnor och slavar i berättelsen, trots att bevisligen inga kvinnor seglade på ostindiefarare och dessa inte hade det minsta med slaveriet att skaffa.

Ja, Sverige är sannerligen ett kuriöst land. Det räcker allt oftare att förstå det svenska språket för att man skulle vilja ge upp. Jag är nog inte ensam om den känslan. Inte behöver man ens ta till Sutton House för att känna denna längtan efter något hinsides livet.





måndag 16 oktober 2017

Anders Björnsson om en trakt och en man

Olseröd en mörk marsdag. Foto: TN med telefonen

FITT-NISSE

I Olseröd är man nästan inte på Österlen. Man är nära vattnet. Jag minns krönet, innan man svänger österut. Du kommer söderifrån. Du dras mot kusten. Från Olseröd kom doktor Nils August Nilsson. Född 1860, samma år som min farfars far, cirka åtta mil norröver. Nilssons fader var folkskollärare. Som ung läkare kom NAN till Örebro. Tog sig an fattiga fabriksarbeterskor som sökte abort, vilket var förbjudet. Han kallades Fitt-Nisse, hatade Hitler och ville att enbart dugliga individer skulle födas. Varje gång vid krönet tänker jag på honom.

För Thomas Nydahl, Kristianstad.