tisdag 17 januari 2017

Alkoholisten och dyslektikern som talar till oss levande

A.A. Gill: Pour me. A life (W&N London)


Alkoholist och dyslektiker och ändå en framstående mat- och restaurangskribent. Hur går det ihop? De flesta av oss skulle väl betrakta det som en omöjlighet. När A.A. Gill avled i december 2016 bestämde jag mig för att läsa hans memoarbok som mötts av idel lovord. Det har jag inte ångrat. Först och främst är det en skakande berättelse inifrån om alkoholismen, dess mekanismer, uttryck och fulaste sidor. Gill vet vad han talar om och han har inte censurerat något. Hans bok utkom för ett drygt år sedan och det är alltså bara en månad sedan han dog. Gill skriver med hjälp - han påpekar flera gånger att utan henne hade hans artiklar och böcker inte gått att läsa - och det han berättar går igenom alla eventuella skyddsmurar.
I didn´t want to be drunk all the time. I just didn´t want to be sober ever (...) I prayed like a self-mortifying hermit for terminal cancer. 
Och utan att han vet det växer cancern i honom. Han ironiserar över att ha blivit bönhörd och konstaterar att 
... alcoholism is an incurable condition that leads to death at almost all who contract it
men är noga med att påpeka att alkoholistens drickande skiljer sig radikalt från den icke-alkoholiserade människans;
you drink for the lightness, we drink for the darkness. You want to feel good, we want to stop feeling so bad.
Så talar han om det värsta med alkoholismen; den bär på en sorgsenhet, och ångest, "källardepressionen", och så når han fram till bokens kanske viktigaste avsnitt, det som handlar om alkoholglömskan.

En alkoholist glömmer. Morgonen efter är kvällen innan borta. Jag vet av egen mångårig erfarenhet. Alla dessa filmer jag sett berusad, jag minns ingenting av dem. Och det handlar om många! Detta är, säger Gill, det sorgligaste av allt och jämför med om han hade filmat allt fint han varit med om under tio år men glömt sätta i filmen. 

Gill var två år yngre än jag när han dog i december. Då hade han inte druckit på många år. Och det som står som förnamn, AA, är i själva verket hans hyllning till en organisation som hjälper många att bli nyktra. Jag drog själv slutsatser av min alkoholism. Det finns bara ett sätt: att vara nykter, att avstå. 

Naturligtvis är bokens berättelser om dyslexi fantastiskt starka. Men jag kommenterar dem inte här. Det finns dyslektiker i min familj så jag har en del att säga, men eftersom jag själv inte haft eller har sådana problem ville jag här fokusera på alkoholismen, en mångårig och mörk följeslagare i mitt eget liv.




Inga kommentarer: