tisdag 9 maj 2017

Nationalism, fascism, nyhöger och andra fenomen, historiskt och nutida. Ny bok av Joakim Andersen

Foto: Astrid Nydahl
Finns det en alltjämt levande fascistisk idétradition i dagens Europa? Ställer man en sådan fråga måste man först reda ut vad man menar med fascism. Jag använder det inte som allmänt skällsord, trots att det idag verkar vara ett folkligt uttryck och ett sätt att angripa det man tycker allmänt illa om på idéernas och politikens områden (åldersfascism, könsfascism och andra menings- och innehållslösa begrepp), istället för en beskrivning av faktiskt existerande fascistiska rörelser och regimer, t.ex. i Italien, Österrike, Ungern, Rumänien, Spanien och Portugal i det förflutna. Däremot menar jag att man bör analysera en verklig sådan idétradition, om man anser att den finns.

I en större artikel i ämnet skrev jag för ett antal år sedan:

”Fascismen definieras historiskt utifrån några centrala faktorer:
den bygger på en samhälls- och ekonomiordning som har korporativa lösningar, det vill säga organisatoriskt samarbete mellan ägare och medarbetare i företag, och mellan samhällets olika sektorer. Detta ska ske i en strikt hierarkisk ordning under en stark ledare. Militarismen är intimt förknippad med dess nationalism. En kultur som dyrkar den fysiska styrkan, 'skönheten' i den manliga styrkan och det moderliga föredömet i familjen är väsentliga delar av dess estetik. Likriktningen i kultur och medier som styrs av en censurmyndighet är påtaglig. 



Benito Mussolini (1883-1945)
Ungefär så skulle jag vilja definiera fascismen. Vi såg den praktiseras i Italien under Mussolini. Men man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. Det är därför inte fel att tala om vänster-fascism. Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi, liksom också islamismen som under några år kallades ’islamofascismen’”.

Joakim Andersens debut, Ur ruinerna (Arktos förlag), kan sägas vara en bok som i många avseenden formulerar och/eller belyser en samtida fascistisk ideologi, om jag applicerar de karaktäristika som jag ovan formulerat. Andersen tillhör den höger som formulerar kritik och analytiskt skriver om samtidens samhällsbyggen och deras ideologiproduktion, och i väsentlig grad avstår från att teckna bilder av utopiska framtidsbyggen. Andersen är en välformulerad kritiker av uppenbara galenskaper i det postmoderna, kapitalistiska samhället. Mycket av det han pekar på är lätt att nicka instämmande till, inte minst för att han refererar till Frankfurt-skolan och enskilda personer som Adorno (vars civilisations- och modernitetskritik följt mig i mitt eget läsande i snart trettio år). 

Theodor W. Adorno (1903-1969)
Att jag nu använder ett så laddat begrepp som fascism har mycket enkla förklaringar. Dels vidrör Andersen ofta dess historiska innebörder, dels formulerar han sig kring den på ett i grunden positivt sätt. Det handlar både om idéer och traditioner, men också om rent fysiska uttryck (vilket bokens omslag är ett tecken på) där den icke-femininiserade mannen bygger en kropp och fokuserar på sundhet, träning och uttalat positiv manlighet. Det senare är i många avseenden en person som ställs emot det postmoderna samhällets feminism, familjeupplösning och avtagande bildning och kunskap:

”… ett manlighetsideal där bildning ingår som en av flera delar (…) en strävan efter fysisk självförbättring, i form av både träning och kampsport.”

Hans Blüher (1888-1955)
I en text om den nya högern och feminismen diskuterar Andersen utifrån Guillaume Faye och Hans Blüher kring det de kallar ”kvinnor som egentligen vill vara män”, och det faktum att det också finns ”ett inslag av manshat” i den samtida feminismen.  Det intressanta med avsnitt som dessa är att de lyfter fram helt andra resonerande perspektiv än de gängse. Det är inte detsamma som att jag instämmer i slutsatserna, men det innebär definitivt att jag känner igen både min samtid och mig själv som far, farfar och morfar. Hur ofta sker sådant i en samtida text? Nästan aldrig vill jag hävda.

I bokens åttonde kapitel diskuterar Andersen det italienska Casa Pound, ”vars aktivister gjort sig kända för att ockupera tomma byggnader och hjälpa Italiens många bostadslösa familjer”. Andersen säger att det i Italien finns ett levande arv från fascismen sedan 1945, ”många italienare betraktar Mussolinis era som en i grunden positiv tid och hans politik som lösningen på många problem.”

Casa Pound är en av flera europeiska rörelser som varken betecknar sig själva som vänster eller höger (andra sådana är exempelvis engelska English Defence League och Identitärerna, båda analyseras av Andersen). Casa Pound talar om penningens makt, om ”ockerkapitalet”, de vill se ett statskontrollerat bankväsende. De vänder sig inte mot invandrare utan mot ser dem som offer, ”det är de moderna slavhandlarna som är fienden, vars profitbegär skadar både migranter och infödda.” Man bör dock vid dessa beskrivningar hålla i minnet hur gruppens propaganda och demonstrationer ser ut. Det finns ett rikt bildmaterial på nätet att studera. Det är både symptomatiskt och lärorikt. 

Andersen använder sig i sin analys av Casa Pound av både samtida och historiska filosofer och politiska tänkare. Det är ett särdrag som syns i nästan allt han skriver och kan kanske betraktas som en indikation på en både djup och bred lärdom. Under alla omständigheter är hans metod effektiv eftersom den formuleras i en sfär som befinner sig miltals från pressens och nätets alla halvbildade viktigpettrar. Hos Andersen finns idé och analys, till skillnad från de senare sfärernas tyckande och slarv.

Alain de Benoist
Andersens bok har ett kapitel som framstår som särskilt angeläget att studera, det heter Den nya högern. Här tecknas en bakgrund till dagens skeenden, och till den läggs den ideologikritik som både medvetet och slumpmässigt kommit att prägla en rörelse som denna. Grundläggande är nog kritiken mot liberalismen. Alain de Benoist citeras flitigt i detta avsnitt och Andersen sägeer att den nya högern vänder sig mot liberalismen ”för att den inte förstår vad ett samhälle är. Liberalismen är individualistisk, och utgår från att individen kommer före samhället.” Liberalismen sägs vara själva den mänskliga identitetens fiende, då den är ”atomistisk i sina utgångspunkter, vilket leder till att samhället också blir det.” Förstådd så kan man säga att den liberala traditionen också stod i motsättning till Folkhemmet, ett samhällsbygge som i väsentlig grad präglades av korporativa idéer och projekt. Det var ingen tillfällighet att Mussolini intresserade sig för Per Albin Hanssons person.


Per Albin Hansson (1885-1946)
När det gäller den postmoderna konsumismen och ”penningens välde” utgår Andersen från de Benoist som säger att allt idag betraktas utifrån sitt pris, och han hävdar att liberalismens ”ekonomisering av allt leder till en själslig utarmning och ett endimensionellt samhälle.” Mot detta ställs hävdandet av ”rätten till särart.” Andersen säger att liberalismen och socialismen är ”sekulära ersatz-religioner med rötterna i monoteismen”. I detta sammanhang är det mycket intressant att se hur han resonerar kring judendomen, judarna och antisemitismen. Andersen tycks ha en ambivalent syn som kan uttrycka i grunden olika ståndpunkter i förhållande till det konkreta ämne som diskuteras.

I avsnittet Althögern och judarna skriver han: ”Historisk anglosaxisk elit ersattes i hög grad av judisk elit i bland annat media, Hollywood och den akademiska världen (…) att påtala detta är normalt mycket politiskt inkorrekt, men det är i relativt hög grad konsensus i althögern. De slutsatser som dras varierar däremot. Det finns uttalade antisemiter, som vänder sig mot allt samarbete med judar.” 

Längre fram i texten säger han att dagens situation ”för på många sätt tankarna till den för ett sekel sedan i Tyskland.” Andersen menar att man kan ”tala om den historiska relationen mellan judar och icke-judar på ett sätt som inte blir ensidigt, utan att för den skull behöva vara antisemit. Metapolitiskt och mänskligt finns det dock stora frågetecken kring den konsensus och sätt att uttrycka sig som utvecklats i delar av althögern.”

Om vi bara för ett ögonblick erinrar oss vad som skedde kring Avpixlats Rolf Malm (krönikan som hävdade att judarna har all makt över kapitalet, medierna och hela nationer utanför Israel), hans kritiker Jan Sjunnesson (som hävdade att Malm beskrev judarna som en alltid gemensamt agerande grupp, vilket JS kallade antisemitism och konspirationstänkande) och över en längre period Inger Carlqvist och hennes marsch in i den förintelseförnekande extremismen ("Varför får man granska allt utom myten om förintelsen?" - som om all världens dokumentation aldrig hade funnits) och villighet att samarbeta med den nationalsocialistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen så ser vi hur det i praktiken ser ut med de kretsar som Andersen underförstått distanserar sig ifrån.

Klassisk antisemitisk
propaganda.
Flera av bokens källor använder ord som "ockerkapitalet", vilket för mig leder tankarna till en klassisk, europeisk antisemitism. Vi vet att det finns ocker. Vi vet att bankerna skinnar oss. Men varje gång man säger att detta ocker är uttryck för "judisk makt" faller man i den grop man själv, eller andra, sedan länge har grävt.

I en möjligen självkritisk ton avslutar han resonemanget om antisemitismen i den nya högern med följande ord: ”Här anar vi en av svagheterna med en miljö utan ledare, oförmågan att kontrollera skadligt och undermänskligt beteende i marginalerina.”

Eftersom jag med bestämdhet hävdar att antisemitismen och judehatet är en ödesfråga av skiljande karaktär måste jag också i varje uttryck för den bland samtidskritiker och islamistmotståndare ta tydligt avstånd. Antisemitismen kan man, särskilt efter Hitlertyskland inte förhålla sig ”neutral” till. En sådan ståndpunkt existerar inte som trovärdig hållning.

Ett intressant avsnitt i boken handlar om invandrarna i det nya Europa. Med hjälp av Eric Zemmour, en berbisk jude vars familj har sina rötter i Algeriet, diskuterar han ämnet på ett helt annat sätt än det gängse. Zemmour tankar kan vara särskilt intressanta, så här dagarna efter det franska valet. Han skriver: ”… hyllningarna av mångkultur, den ständiga kritiken av Frankrike, skolans och franskans degradering, försvagandet av patriotismen, allt detta har fått människor att dra sig tillbaka till sina rötter, till religion och gemenskaper.” 

Eric Zemmour
Detta leder tankarna till fenomenet ”etniska enklaver” som nu existerar över hela Europa. Dessa bostadsområden och hela stadsdelar utmärks bland annat av ytterst bristfälliga kunskaper om det nya landets språk, dess seder och kultur, liksom av en rent fysisk avskärmning från befolkningen i övrigt. I förhållande till de av islam präglade svenska förorterna kan man utan minsta problem instämmande hävda Zemmours ord.

Jag har inte läst Zemmours böcker eftersom jag saknar kunskaper i det franska språket. Alldeles oavsett vad de innehåller menar jag att de citat från honom som Andersen använder är ytterst klarsynta iakttagelser av en stor europeisk kulturnation på väg utför i det civilisatoriska skredet.

Varför ägnar sig den nya högern mest åt samtidsbeskrivningar och medföljande kritik, och i hög grad avstår från att formulera visioner om framtiden? Joakim Andersen har svar som kan förklara fenomenet. Han skriver att "Althögern är en försvarsreaktion, föga förvånande givet de europeiska folkens trängda situation. Detta innebär samtidigt att fokus ofta ligger på det negativa, på hoten och fienderna." Han säger också att när identitarismen exporteras till USA "utvecklas den till något som lätt blir nationalsocialism, en både mänsklig och politisk återvändsgränd." Han påpekar också att det finns en fara i en mer puritansk althöger, och att den då kommer att "förlora sin relevans och förmåga att nå ut genom större koalitioner." I sådana avsnitt visar Andersen en återhållsam men djupt kritisk attityd till flera extrema tendenser i den nya högern, som redan idag är mycket synliga på amerikansk-svenska altright.com (inte minst när det gäller hetsspråk mot judar, svarta, latinos och homosexuella). 

Aleksandr Dugin, född 1962
De avslutande längre kapitlen handlar om Dugin och den fjärde politiska teorin, samt om Donald Trump. Till dessa har jag inga andra kommentarer än att jag finner dem symptomatiska som uttryck för den nya höger som formulerar sig på altright, såväl i sin Rysslandsvänliga hållning (där förstås Putins regim och ideologer som Dugin är av stor betydelse) som i sin entusiasm över Trumps framgångar. Alldeles bortsett från det tycker jag att man kan studera Andersens bok utifrån sina iakttagelser av den dramatiska förändring som Europa genomgår. Man hittar få eller inga anhängare av den nya högern som kan presentera en skarp analys som Andersen. Jag är bara rädd att bokens omslag avskräcker. Jag har haft problem med det under läsning, just för att jag finner den sortens undergångsvisionära miljöframställningar och manliga kroppsbyggarideal obehagliga, också i tecknad form. Om inte annat kan man ju klä boken som man en gång i tiden gjorde med sina skolböcker och koncentrera sig på texten.



1 kommentar:

Kenneth Karlsson sa...

Tack för den detaljerade och intressanta genomgången.